Myra Åhbeck Öhrman: Den kvinnliga offermyten står i lågor

I svallvågorna efter näst sista avsnittet av Game of Thrones, där drottning Daenerys Targaryen med drakeld bränner ned staden Kings Landing och dess invånare, förvånas jag över reaktionerna på att TV-serien i vanlig ordning låter en hjälte falla. 

Mest förvånas jag nog över att någon över huvud taget såg Daenerys som en hjälte till att börja med.

Var har de varit tidigare säsonger?

“Han var ingen drake. Eld kan inte döda en drake” är hennes enda kommentar när hennes bror dör i enorma plågor framför henne.

Hennes reaktion är varken rädsla, sorg eller ilska när hennes plågoande får sitt straff, bara lugn och iskyla. 

Eftersom vi vet att hon var ett offer för hans vrede är det kanske lätt att glömma.

Särskilt eftersom hon är blond, vän och förtryckt.

Egentligen borde Daenerys lära oss något vi kan applicera på vår syn på den verkliga världen: Att det är orimligt att tro att könet, inte snedfördelningen av makt, är det feministiska problemet

Vi vill hellre se henne som en kvinnlig hjältinna som slår sig fri från de bojor en patriarkal och hänsynslös värld låst fast henne i och slåss för att förändra den. 

Och visst har hon förändrat världen. Hon har frigjort slavar, vars bojor som livegna under maktfullkomliga män påminner om hennes egna.

Bra. Schysst gjort. Samtidigt säger hon inte ifrån när Khal Drogo förslavar en by för att finansiera hennes resa mot järntronen.

Dåligt. Inte så schysst. 

På det stora hela är hennes korståg mot slaveriet något som ser bra ut på papper snarare än en altruistisk och genomtänkt handling.

Något hon kan göra så länge det inte står i vägen för hennes mål om makt och upprättelse.

Hon ger inte slavarna något alternativ till sin förtryckta men fungerande vardag.

Poängen var aldrig var att hjälpa dem. Den var att få hämnas på förtryckarna.

Eftersom vi ogillar slaveri och kvinnoförtryck ter det sig ändå som ganska sympatiskt.

Vi klappar förtjust hemma i soffan, identifierar oss med och döper döttrar och husdjur efter Drottning Dany.

De sju kungadömenas beskyddare som bryter sönder både kedjor och patriarkatet. 

I en värld som – precis som Westeros – för många präglas av förtryck, behöver vi våra hjältinnor.

Mest förvånas jag nog över att någon över huvud taget såg Daenerys som en hjälte till att börja med. Var har de varit tidigare säsonger?

Vår påminnelse om att det går att slå tillbaka mot förövare och resa sig ur askan pånyttfödd, med eller utan nykläckta drakar vid sin sida. 

Kanske är det därför vi så lätt hamnar i fällan där vi inte ser att även offer kan bli förövare.

Vi ignorerar tecknen på Danys egen maktfullkomlighet och grymhet mot sådana som sårat henne för att vi har svårt att se henne som något annat än berättigad till sin hämnd.

Hon är ändå ett offer. Bokstavligt talat änglalik. 

Vår syn på kvinnor som ständiga offer oavsett omständigheterna syns även utanför TV-rutan.

Kvinnor får i snitt mycket mildare straff än män. Skillnaden blir ännu större om kvinnorna är mödrar, vita eller unga.

Vi har svårt att förlika oss med tanken på att kvinnor som lämnat sitt hemland för att ansluta sig till IS har gjort det av andra skäl än att de är offer för förtryck.

Egentligen borde Daenerys lära oss något vi kan applicera på vår syn på den verkliga världen: Att det är orimligt att tro att könet, inte snedfördelningen av makt, är det feministiska problemet.

Att män oftare har verktyg i form av fysisk, monetär eller social makt är vad som leder till patriarkalt förtryck. Inte att kvinnor av naturen är svaga eller goda. 

I boken “Any Man” av Amber Tamblyn, är serievåldtäktsmannen inte en man utan en kvinna.

Hon är inget offer. Ingen dumpad och sårad Daenerys.

Hennes handlingar är hennes egna på ett sätt som är unikt för nästan all kultur, där kvinnor sällan utmålas som onda utan god anledning. 

Det är nyttig läsning. Genom att försöka se världen på ett sätt vi inte är vana vid kan vi lättare upptäcka ojämställda strukturer och hur vi passar in i eller reproducerar dem. 

Att tro på att kvinnor alltid är goda offer och män onda förövare kanske inte kommer att leda till att vi slukas upp av drakeld, men det kan vara nog så viktig för samhället att ifrågasätta ändå för någon som säger sig förespråka jämställdhet.