Flygskam, bilskam, plastskam!

Så gott som dagligen får vi nu höra att varje individ personligen bär det tunga ansvaret för att Jorden inte ska gå under i klimat- och miljöförstöring.

Använder du en plastkasse för mycket så är det kört. Tar du bilen till träningen i stället för att gå så är det ditt fel att mänskligheten utplånas.

Den här individualiseringen av kollektiva problem är effektiv, och inte alls ny. Att vältra över ansvaret för allehanda problem på den enskilda individen är ett väl beprövat knep för att göra missförhållanden personliga och därmed undvika att behöva förändra någonting av problemens grundorsaker.

Självklart är det bra för miljön om vi tar bussen i stället för bilen, och inte använder plastpåsar i större utsträckning än nödvändigt.

Men nog känns detta fokus på individens ansvar något malplacerat när vi till exempel samtidigt får veta att ett kryssningsfartyg som ligger vid stadshuskajen i Stockholm eller frihamnen i Malmö under fyra dygn kan släppa ut lika mycket föroreningar som en lastbil som står på tomgång i 22 år!

Naturligtvis har alla ett ansvar. Men arbetare pådyvlas en orimlig stor andel av ansvaret. För det är knappast undersköterskor som flyger merparten av de flygtimmar som hotar klimatet.

Det är knappast betongarbetare som står bakom bilföretagens systematiska fusk med föroreningsstatistiken eller textilindustrins enorma utsläpp av hälsovådliga ämnen.

Än mer absurda blir pekpinnarna mot den enskilda individen när vi ser till välfärdens fördelning.

När busslinjer läggs ned och vårdcentralen flyttar är det knappast konstruktivt att anklaga de boende för att orsaka en klimatkris när de i stället tar bilen till läkaren i kommunen intill.

Och ska vi diskutera bilåkandet kan vi börja med Stockholms läns landsting där Alliansen har styrt i 13 år.

Regionen står för en femtedel av allt bilåkande i Sverige. I Stockholm är det inte några större avstånd och kollektivtrafiken hade kunnat byggas ut och subventioneras betydligt mer om den politiska viljan hade funnits.

Ska vi rå på klimatkrisen måste vi komma bort från individualiseringen av miljöproblemen och se de verkliga miljöförstörarna. Och sätta press på dem.

Att Socialdemokraterna i sitt EU-program som presenterades i veckan så tydligt riktar sig mot de utsläppsansvariga på miljöområdet är därför utmärkt.

Förbud mot hormonstörande ämnen, fler förbud mot engångsprodukter och krav på att all plast ska bli återvinningsbart är tre frågor Socialdemokraterna ska driva i EU.

Här är det företagen som måste agera och inte skyffla ansvaret vidare till individen.

På hemmaplan är Stefan Löfvens ord om att vi i framtiden ska fortsätta köra bil, men vi ska göra det fossilfritt, i samma linje.

Den nationalism som nu drar över Europa är i motsats till Socialdemokraternas linje tvärtom gynnsam för de klimatförstörande företagen.

Ett EU som sönderfaller i nationalistisk protektionism bildar en effektiv stoppkloss för alla försök att enas om den reglering som klimatet kräver.

Jimmie Åkessons ord om att Sverige ändå är så litet när det gäller utsläpp är mycket betecknande för den nutida nationalismens syn på globala problem.

Politiker måste stå fria från företagen och de måste ställa hårda krav på de företag som släpper ut.

Ska vi nå framgång måste vi här liksom inom andra områden sluta individualisera problemen och i stället angripa strukturerna.