Att vi skrivit kultur i rubriken gör att du inte läser den
Arbetets kulturredaktör om utvecklingen av kulturen när arga grannar och dålig politik fått inflytande under en längre tid.
Stockholms anrika scen Kägelbanan vid Mosebacke torg konsertverksamhet stängs ned efter klagomål om buller och oväsen från grannar.
Detta bara veckor efter medieuppmärksamheten när baren Bitter Pills i Hornstull meddelat att de stänger ned av samma anledning.
Det hela är en sorglig utveckling i en tid där vi behöver fler, inte färre, mötesplatser för kultur i Stockholm.
Kägelbanan är en av få mellanstora scener i innerstan som finns kvar.
Etablissemanget har funnits sedan 1800-talet. Frågan är ju varför någon väljer att flytta till Mosebacke torg om man inte vill bo vid Södra Teatern.
Det borde vara en självklar del av egenansvaret, att om man vill bo nära Stockholms krog- och kulturliv då får man leva med att det låter.
Frågan är om inte den här texten minskar i läsning och därigenom gör sämre klickresultat jag kan redovisa till min arbetsgivare om vi sätter ordet kultur i rubriken
Sveriges kultursyn står i förändring. I Stockholms stad har kulturpolitiken genomsyrats av den arbetsform som kallas New Public Management. Det innebär att man ska resultatsoptimera utifrån resurserna.
Det nuvarande kulturborgarrådet, centerpartisten Jonas Naddebo, har närmast gjort detta till en sport sedan han tillträdde.
Man stramar åt resurserna i det kollektiva kulturutbudet, men kräver samma resultat med peppande kommentarer som ”jobba smartare”.
Det är inte märkligt att det blivit så här. Tittar vi på våra riksdagspartier i dag så saknar de nästan helt en kulturpolitik annat än på ett väldigt diffust plan.
Kultur är något som är bra, viktigt och som ska värnas. Det är däremot inte helt tydligt varför eller hur.
Det gäller samtliga partier. Utom Sverigedemokraterna.
Det här gör något med ett samhälle. Har mer långtgående konsekvenser än vad man vid en första anblick kan tro. Kulturen tappar i status.
En sökning på ordet ”kultur” bland ansökningarna till samtliga program på landets universitet och högskolor inför höstterminen ger en fingervisning. Göteborgs universitets kandidatprogram Kultur toppar listan med 64 försthandsansökningar.
För att sätta det i perspektiv så hade Kulturvetarprogrammet på Stockholms Universitet år 2009 158 sökande.
Sveriges kultursyn står i förändring. I Stockholms stad har kulturpolitiken genomsyrats av den arbetsform som kallas New Public Management. Det innebär att man ska resultatsoptimera utifrån resurserna
Tio år senare är siffran på samma program och universitet nere på 43. På Linköpings Universitet är utbildningen i dag nedlagd. För lågt intresse.
Jag har hört cyniska kommentarer från bekanta i universitetsvärlden. Att en lösning på problemet vore att ta bort själva ordet kultur ur namnet på programmen.
Som att kulturbegreppet i sig blivit avskräckande för unga människor. Att besattheten av uppnådda resultat och payoff i form av likvida medel, karriär och givna framtidsutsikter satt sig.
Där har vi den verkliga konsekvensen av decennier med en diffus, visionslös och nedbantad politik där inte ens vår bildningsbastion biblioteken går säkra.
Och det påverkar såklart även kulturjournalistiken. Värdeminskningen sker inte i en explosion utan med en axelryckning.
Frågan är om inte den här texten minskar i läsning och därigenom gör sämre klickresultat jag kan redovisa till min arbetsgivare om vi sätter ordet kultur i rubriken.
Istället förväntas vi om och om igen ge läsarna personliga och ensidiga berättelser. Bjuda upp till raljant debatt. Väcka känslor.
Göra världen allt svartvitare i en tid då den kanske aldrig varit så beroende av nyanserad tolkning och förståelse.
I dag ser vi hur kulturen får ge vika för klagande grannar med dyra lägenheter i Stockholms innerstad.
Det kommer bli allt svårare att argumentera för varför den inte ska vika sig om vi fortsätter tömma den på dess värde.
Och Sverige blir ett betydligt fattigare land att leva i.
