Lika politiskt att medverka i ESC som att ställa in

ESSÄ. Tel Aviv påminner till viss del om Barcelona. Strandlivet, barerna, hbtq-öppenheten och olika nationaliteter.

Bara sju mil därifrån ligger Gaza med 1,8 miljoner invånare på ett område drygt en tiondel av Gotlands yta.

Det är mer eller mindre stängt. För palestinierna att lämna och för invånare i Tel Aviv att ta sig in.

Israel blockerar handeln, vilket har lett till en pågående och allvarlig humanitär kris.

Den 14:e maj går Eurovision Song Contest av stapeln i Tel Aviv.

En folkfest för hela Europa och delar av övriga världen. Efter Kalle Anka på julafton Sveriges mest populära tv-program.

Då och då blixtrar det till på himlen. Tel Aviv bevakas av Iron Dome, ett luftförsvarssystem.

De senaste veckorna säger Israel att Iron Dome har upptäckt runt 700 olika projektiler från Gaza, samtidigt som Israel har svarat med kraftiga flyganfall med bomber. 25 palestinier och fyra israeler, nästan alla civila, uppges ha dödats.

Det går inte att lyfta politik bort från underhållning och vardagen. Att Sverige deltar är lika mycket ett politiskt ställningstagande som att ställa in

I tidningarna Haaretz och The New York Times menar flera experter att anledningen till attackerna är Eurovision i kombination med firandet av Israels självständighetsdag och Minnesdag.

Eurovision är viktig PR för Israel. Man vill förbättra sin image internationellt.

Samtidigt svarar SVT på ropen om bojkott att Eurovision inte är politisk.

Den israeliska dramaserien Shtisel (Netflix) handlar om en haredisk ortodox judisk familj i utkanten av Jerusalem.

TV-serien visar det vackra och det svåra med att vara en familj. Den politiserar inte.

När jag tittar på Shtisel blir jag varm i hjärtat av farmodern som flyttar in på ett ålderdomshem. Hon skaffar en TV och börjar titta på amerikanska såpor, vilket annars är tabu.

Börjar be kvällsbön för inte bara sina barnbarn utan även tv-karaktärernas barnbarn.

Jag blir djupt indragen i den sökande konstnärssonens våndor. Att måla anses av familjen och det ortodoxa samhället inte bara vara ett omöjligt karriärsdrag utan även en farlig dörr mot vanliga judar och den sekulära världen.

Jag imponeras av och kan relatera till dotterns kamp, trots hennes strikta religiösa regler, när hennes man får en kris och lämnar familjen och hon ensam försörjer barnen.

I Haifa möter jag mina egna judiska släktingar. Min farmors faster lämnade Berlin för Palestina under tidiga 30-talet.

Vi studerar vår släkthistoria. Rotar bland minnen om vem som mördades i Förintelsen, om vem som flydde var.

De stöttar inte Israels behandling av palestinier men har tappat tron på en lösning.

Det fanns hopp efter fredssamtalen i Oslo på 90-talet. Med Trump och Netanyahu vid makten är det borta.

I Tel Aviv hyr jag en lägenhet av Issy, en australisk jude, numera pensionär. Han kom till Israel på 60-talet.

En dag gick en arabisk äldre dam förbi och skällde ut honom för han bodde i huset där hon växte upp. Han köpte huset av en arabisk familj som inte sa något om att det skulle tillhört en palestinsk familj som tvångsförvisats. Nu har hans egna barn vuxit upp här.

På en bar träffar jag ett gäng unga män i 25-årsåldern, araber och judar. De har varit vänner sen de var små.

Eurovision är viktig PR för Israel. Man vill förbättra sin image internationellt. Samtidigt svarar SVT på ropen om bojkott att Eurovision inte är politisk

De gick i en engelsktalande internationell skola som välkomnar alla. Jake berättar att han inte har träffat sin släkt i Gaza sedan han var liten.

De har turen att genom sina israeliska pass vara fria. Men i de närmsta grannländerna är de inte välkomna.

I Jerusalems gamla stad möter jag Nidal. Han har tre kulor som tatueringar för tre nära vänner som dött. Nidal var kampsportstävlare i Europa, blev skadad och återvände hem.

Han jobbar i familjens affär som de har ägt i 50 år. Säger att han älskar Jerusalem medan han bjuder på sött kardemummakaffe.

Vid busstationen ser jag två israeliska tjejer i shorts ilsket riva sönder flyers som några unga, ortodoxa män i kamouflagekläder delar ut.

På flyern poserar de med vapen och eld. Även om jag inte förstår hebreiska är det militanta budskapet tydligt.

Mitt pass ger mig rätten att besöka Västbanken. Färdas med taxichauffören Khalid, som bor i Bethlehem.

Han pratar om sina döttrar som pluggar på universitetet i Ramallah och stressen över deras framtid. Han har inte många vänner som är politiskt aktiva längre och ser fram emot sin 55-årsdag.

Då anses Khalid inte längre vara farlig utifrån etnicitet och ålder. Han kan få permanent inresetillstånd till Jerusalem.

Längs vägen pekar han ut illegala judiska bosättningar på de vackra kullarna. Han brukade som många andra palestinier jobba som byggjobbare där.

Vägen går mot Döda Havet, där turister från USA och Indien skrattande flyter omkring i det salta vattnet. De skrubbar huden len med den mörka leran.

Något har Gud gjort med jorden. Även maten är magisk i det heliga landet. Men det är omöjligt att bara njuta.

Om Melodifestivalens general, Christer Björkman, skulle åka med bussen genom  en av gränsövergångarna mellan Västbanken och Israel skulle han se hur samtliga palestinier måste kliva av, passera metalldetektorer, visa olika papper.

När jag tittar på Shtisel blir jag varm i hjärtat av farmodern som flyttar in på ett ålderdomshem. Hon skaffar en TV och börjar titta på amerikanska såpor, vilket annars är tabu

Han själv skulle få sitta kvar bekvämt i den luftkonditionerade bussen. Muren tornar upp sig gigantisk bredvid med taggtråd och elstängsel på toppen.

Då klingar inte ord som apartheid så främmande ändå.

Judar har varit och är fortfarande ett av de mest utsatta folkslagen, årtusenden innan Förintelsen.

Anti-semitism precis som rasism är djupt rotad över hela världen. Judar och andra förföljda folkslag måste få trygghet.

Men Israel/Palestina är inte ett vanligt land. Det är en krigszon med ockuperade marker.

Skrämselretorik från båda sidor piskar upp våldsamt ”självförsvar”. Israels vapenindustri är dessutom en av landets största inkomstkällor.

Shtisel och mina möten med människor där visar hur lika vi är. Serien, trots sitt icke-politiserande, visar ibland i enskilda repliker och scener hur komplext det är.

Det finns en talande scen när fadern Shulem, som är rektor, förbjuder skolbarnen att titta på landets årliga militärflygplansuppvisning för att fira Israels självständighetsdag.

En del harediska grupper är emot sionismen. Men barnen tycker att planen är häftiga.

De blir så besvikna att läraren ändå ordnar att barnen kan titta. Även Shulem Shtisel själv kollar i smyg.

I det fiktiva Shtisel och verkliga Israel/Palestina försöker människor bara leva och ha en vardag.

Försörja sina barn. Ta en drink. Bli kär. Resa. Titta på TV-underhållning.

Hur mycket de än försöker, så ligger ändå konflikten som en dimma över allt.

Eurovision är ingen neutral folkfest. Människor dör pga den. Den används i politiska syften av båda sidor.

Det går inte att lyfta politik bort från underhållning och vardagen.

Att Sverige deltar är lika mycket ett politiskt ställningstagande som att ställa in.

Det handlar inte om att välja sida, utan om allas rätt till ett värdigt liv där alla ska kunna få höra det svenska bidraget.