Gitarrkillen som försvann

MUSIK. ”Jag tror att jag bidrog till ett nytt sätt att vara kille”, sa Jakob Hellman nyligen i en intervju med sajten Kit.

Man behöver bara titta på omslaget till det mytomspunna albumet Och stora havet för att se att han har rätt.

På fotot står en 23-årig Jakob Hellman och poserar med en akustisk gitarr i knähöjd och ser skör ut.

Med sånger om att bli friendzonad och att beundra ouppnåeliga kvinnor på avstånd blev han 1989 gjutformen för den känslige gitarrkillen.

En blödig motsats till den bredbente Ulf Lundell-rumlaren.

Och detta sex år innan Gallagher-bröderna släppte Wonderwall – alla känsliga gitarrkillars nationalhymn.

Jag klickar mig ner i kaninhålet på internet och finner en intervju med Hellman i TV-programmet Musikbyrån.

Året är 1999, tio år efter debutalbumet. Bilder från uppträdanden 1989 korsklipps med inslaget där den äldre och mognare Hellman snackar nya låtar.

Globalisering och digitalisering har inte bara försett oss med mp3:or och streaming, de har även gett oss ett bredare kulturellt utbud och bidragit till ett landskap där rocken inte längre är en motståndshandling

Men trots de tio passerade åren hade det inte blivit någon uppföljare till albumet som älskades av både publik och kritiker.

Som utsågs till århundradets bästa svenska skiva av Nöjesguiden.

30 år senare är Och stora havet fortfarande hans enda album.

Det finns en sorg i att kritikerna i sin ansats att bära Hellman på sina axlar i stället trampade ner honom i marken.

För trubaduren blev hyllningarna förlamande. Hur fan följer man upp århundradets bästa skiva?

När Jakob Hellman nu gör en comebackturné är gitarrkillens kulturella kapital bottennoterat.

Det räcker inte med att konstatera att gitarren är död. Tillståndet är värre än så. Gitarrocken har blivit töntig.

Ödet går inte helt att tillskriva killen som får feeling och oombett halar fram en gura i köket och förvandlar efterfesten till en ”titta på mig”-pest.

Men nog har han bidragit till att göra gitarren obsolet som populärmusikens främsta kanal.

Inte heller är dödförklaringen lika konkret som då 1950-talets gitarrock togs av daga.

Den har en egen wikipedia-sida: flygplanskraschen tredje februari 1959 som strösslade Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper över ett majsfält utanför småstaden Clear Lake.

Den här gitarrundergången sker inte med en smäll – utan ett utdraget jämrande.

Det går inte att ange ett exakt dödsögonblick, men jag ska ändå försöka.

En scen som omedelbart dyker upp äger rum i Davis Guggenheims dokumentär It might get loud från 2008 där Jimmy Page, The Edge och Jack White bedyrar sin kärlek till sexsträngaren.

Det ultimata gitarrkillekalaset inleds ute på vischan där Jack White, omringad av kor, snickrar ihop en elgitarr av en planka, en glasflaska, en sträng och en handfull spik.

Det är dock inte förrän i eftertexterna som rocken officiellt flatlajnar.

När namnen på kameraassistenter, kostymstylister och cateringfirmor rullar förbi står The Edge på stranden och kopplar in sin elgitarr i en högtalare.

Han blickar ut över oceanen och säger: ”I like to get out here with the elements and rock out.”

Pang! Omedelbar rigor mortis.

Men innan rocken blev töntig, var den småsint. Metallicas korståg mot fildelningssajten Napster lyckades inte rädda rocken, däremot avcoolifiera den.

När Frank Ocean samplade gitarrerna från Hotel California såg Eagles-grundaren Don Henley det som ett ypperligt tillfälle att… nej, inte kickstarta sin kryosövda karriär, utan att hota R&B-artisten med juridiska följder.

Rock’n’rollen har bara blivit gammal, konstaterade Bill Flanagan i New York Times 2016 – året som hade ihjäl David Bowie, Leonard Cohen och Prince.

När Jakob Hellman nu gör en comebackturné är gitarrkillens kulturella kapital bottennoterat. Det räcker inte med att konstatera att gitarren är död. Tillståndet är värre än så. Gitarrocken har blivit töntig

Kanske är det inte mer än passande att classic rock-vinylerna i skivbutiken Bengans är uppställda som stenarna på en kyrkogård.

Det är bara nostalgiska biopics som Bohemian Rhapsody, The Dirt och nästan-biopicen A Star is Born som fortfarande tror att gitarrkillar är hetare än soundcloud-rappare och laptop-DJ:s.

Men kanske är slutsatsen om rockdöden förhastad.

Mycket tyder på att det inte är gitarrocken som har dött utan att alla andra genrer har exploderat.

Globalisering och digitalisering har inte bara försett oss med mp3:or och streaming, de har även gett oss ett bredare kulturellt utbud och bidragit till ett landskap där rocken inte längre är en motståndshandling.

I det ljuset är rockens och gitarrkillens förfall sammankopplat med den västerländska kulturens, och i förlängningen den vite mannens.

2015 genomförde gitarrmärket Fender en målgruppsundersökning för att kartlägga kunder yngre än 45 år som köpte nya gitarrer i USA.

Resultatet var överraskande. Hälften av köparna var kvinnor. Gitarrkillepatriarkatet var därmed hotat.

”Äntligen borta” står det på affischen till comebackturnén där en 53-årig Jakob Hellman poserar med en akustisk gitarr i knähöjd som om tiden har stått still.

Samtidigt som den verkligen inte har det.

30 år efter Hellmans debut spelar gitarrkillen på sista refrängen.

En identitet – nej, pose – så tätt sammanflätad med rocken att den måste förtvina helt innan genren kan avkönas, omprogrammeras och födas på nytt.

Då kan rocken resa sig från det läge den ägnat en livstid åt att romantisera: Underläget.