America Vera-Zavala: Vem ska rädda barnen när biblioteken stänger?

Vad ska hända med barnen när biblioteken försvinner, undrar krönikören. Foto: TT Bild

Flickan stänger dörren till lägenheten bakom sig, går ned de tre trapporna, ut förbi den stora gården där andra barn leker.

Hon passerar fyra gator för att nå centrum där dörren finns till det hon kommer lära sig heter smultronställe.

De som står bakom disken hälsar henne välkommen genom att notera hennes ankomst utan större pretentioner. Överallt finns det hyllor och på hyllorna är det fullt av böcker.

Hon har lärt känna ordningen där. Hon vet vart hon ska gå när hon söker efter en roman och författarens efternamn börjar på E.

När det är för vuxna och när det är för barn. Själv läser hon både och.

Hon bryr sig inte om uppdelningen. Som när hon hittade E i Edelfeldt, Inger och boken Juliane och jag som hon läser om många gånger efter den första.

Det är åren före Olof Palmes död.

Hon har lärt sig svenska på förskolan vid fem års ålder, lärt sig läsa i ettan och sen kan hon inte sluta.

Hon beställer böcker om vampyrer, ty hon är född i vampyrernas land. Hon slukar stora böcker om grekisk mytologi ty det är, säger hennes mamma, grunden i berättarkonsten.

Och i varje ämne, i varje bok, och i varje beställning så blir hon behandlad som en helt vanlig unik varelse.

Pojken i Byn står framför ett folkbibliotek som stängt, flickan i Orten framför ett bibliotek  som de lovade skulle öppna. Vi inte har råd med Bibliotek hör hon dem säga och hon rycker på axlarna

Inga blickar, inga kommentarer om språket, inga frågor. Där får hon vara alldeles ensam, fast i gott sällskap, och göra det hon tycker om allra mest, utan att avkrävas förklaringar.

Flickan öppnar en bok och ut kommer berättelser. Där får hon sitta länge. I hennes hem finns inte många böcker, det finns inga pengar att köpa dem för, men det är ingen som sörjer detta för det finns tusentals böcker på Biblioteket.

Flickan stiger av cykeln, går in och möts av den unga kvinnan som pratar mycket.

Palme är död, Berlinmuren har ännu inte fallit men hon har flyttat från betong till by.

Livet känns förvirrat, kroppen växer, och omgivningen kallar henne invandrare, trots att hon pratar bättre svenska än alla de andra ihop.

Dessutom utan ful dialekt. Hon förstår inte riktigt varför. Det är mycket hon inte förstår.

Men det finns en plats där hon känner sig förstådd och det är platsen där hyllorna och böckerna finns. Bibliotekarien vill gärna prata, hon är med barn och hennes kyrka förbjuder henne att göra abort trots att killen lämnat henne.

Men hon har fått jobb där för att kunna få föräldrapenning sen, berättar hon.

Flickan är väldigt ointresserad av killar, barn och föräldrapenning, men inser hur mycket hon kan om litteratur.

Hon inser att kvinnan vid disken behöver prata – inser så mycket olika saker varje dag.

Men det finns bara en plats där insikter får slå sig till ro och hon inte behöver erbjuda något i gengäld och det är i rummet med Förintelsen, Marquez och solrosor som sällskap.

Rummet som är hennes och allas på en och samma gång. Och som ingen kan ta ifrån henne.

Den lilla flickan har blivit författare, dramatiker och kulturskribent, hon har också blivit en mamma som alltid frågar efter bibliotek och bibliotekarier på varje föräldramöte.

Hon känner till bibliotekariernas pressade arbetssituation, att de bara får fler och fler uppgifter eftersom biblioteken är de enda platserna som avgiftsfritt är kvar för landets medborgare.

Hon vet att anslagen blir lägre, öppettider som görs om. Men det är inte främst dem hon tänker på.

I hennes hem finns inte många böcker, det finns inga pengar att köpa dem för, men det är ingen som sörjer detta, för det finns tusentals böcker på Biblioteket

Hon tänker på att hon ser små flickor i Orten och i Byn när hon åker runt för att göra teater eller för att tala. Hon ser dem överallt, flickorna som också är pojkar, och som också är trans och hen och på väg att blomstra.

Hon ser dem och hon vet att de någonstans hör pratet som ett brus ovanför sina huvuden. Om att de är förtrycka för att de bär hijab, om att de saknar ambition för att de vill bo kvar i byn, om att de är för macho i sitt kroppsspråk, om att de är för fångna i sin kvinnlighet.

Och samtidigt som bruset pågår undrar flickan i hijab varför bokkollot måste stänga i sommar.

Pojken frågar varför biblioteket måste flytta till ett nytt hus där han inte kan gömma sig med sina böcker.

Flickan undrar varför personalen försvunnit och inte längre kan svara på hennes frågor om hur livet egentligen ska bli.

Pojken i Byn står framför ett folkbibliotek som stängt, flickan i Orten framför ett bibliotek som de lovade skulle öppna. Vi inte har råd med Bibliotek hör hon dem säga och hon rycker på axlarna.

Det finns ingenting hon hör så ofta som att inte ha råd. Det är inte nytt och inte magiskt.

Det magiska är stället där hon kan stänga ute bruset och stänga ute förmaningarna.

Stänga ute alla råd och öppna något som prasslar, som talar bara till henne och serverar henne en berättelse utan att vilja ha något för det.

Och hon som inte längre är en liten flicka tar en paus i skrivandet för hon måste, tyvärr, gå på en manifestation för att rädda biblioteken – eftersom biblioteken räddade henne.