En föreningsmänniskas odyssé
Arbetets krönikör om att vara fostrad i förenings-Sverige där man ger plats för alla, även galningarna.
I går blev jag inte invald i en styrelse igen. Det är jag glad för.
Fast de kunde gott ha frågat, det tycker jag.
Jag är fostrad i förenings-Sverige, med kvällsmöten och helgaktiviteter, så till den milda grad att jag generat minns hur jag som sexåring tvingade svagare kamrater att leka sammanträde, och blev mycket indignerad när de inte visste vad protokoll eller justeringsman var.
För jag lekte mellan stolarna med andra medsläpade barn medan våra föräldrar förändrade världen, eller i varje fall pratade om barnomsorg och cykelställ.
Och det var inte bara politiska möten, utan man stod på torg och pratade, och åkte med pappa utan bilbälte för att inspektera nån grop i skogen där det skulle bli radhus, för att se att allt stod rätt till.
Gjorde det inte det blev det nya sammanträden.
Ibland var både mamma och pappa borta och vi hölls på plats av en älskad mormor som såg till att vi fick mat och inte dräpte varandra.
Mötena fanns där hela tiden, så för mig var det inget konstigt att som ung tonåring glida in i den magiska världen av dagordningar, beslut och voteringar, ord som väcker vällust hos somliga.
Inte hos mig, jag vet massor av vackrare ord än kontrapropositionsvotering, men jag är förtjust i detta, den svenska folkrörelsens ryggrad, där idrottsklubbar, vägföreningar, segelsällskap och alla andra utgör basen för beslut om statsskulden eller försvaret. Faktiskt.
Man fick lära sig gräla också, och ta nederlag som en man, eller skapa livslång fiendeskap
Jag kan fastna i gamla protokoll – det borde finnas stödgrupper för oss – där fattigvården beslutade om Ols Erik Persson, svagsint, eller varför Brandbergen hamnade där det hamnade.
Man kan hitta ett helt liv enbart i föreningsarbetet, kolla vilken dödsruna ni vill – aktiv i facket, ordförande i nykterhetslogen, i sportklubben, i fiskeklubben, sparbanken, PRO och sörjd av många vänner.
En sån där som kunde stadgar, höll ordning på protokoll och kassalådan.
En tillgång för vilken valberedning som helst med andra ord.
I föreningarna finns ju plats för galningarna, de där som inte platsar nån annanstans, men som gott kan få en suppleantplats när ingen annan vill, och därefter stolpa ner till fritidsgården och myndigt berätta att nu, nu ska det bli andra bullar av (detta har hänt).
Man fick lära sig gräla också, och ta nederlag som en man, eller skapa livslång fiendeskap.
Ni skulle bara veta hur mycket viktiga saker som hänger på att folk inte var osams om en medlemsavgift på ett årsmöte för trettio år sen.
För jag lekte mellan stolarna med andra medsläpade barn medan våra föräldrar förändrade världen, eller i varje fall pratade om barnomsorg och cykelställ
För sånt släpper somliga inte. Det kan bli rena livsluften.
Ungefär som han – nästan alltid en han – som granskar alla handlingar med lupp och därefter ställer frågor om kommatecken när alla andra vill gå hem, eller i varje fall börja äta på de obligatoriska smörgåsarna.
De plockas fram av de där som också är föreningarnas ryggrad, de som plockar fram bord och stolar, fixar kaffe, och som – viktigt – stannar kvar efteråt och städar och låser.
De som ger ett helt liv åt en förening eller klubb, och kanske får ett förtjänstmärke efter tjugofem år, jojomän.
Det tycker jag de ska ha.
