“Du vet kanske att jag har nästan 200 000 följare på Facebook och når ut till mer än 1 miljon svenskar varje vecka. Om du någonsin kontaktar den här tjejen eller ger dig på någon annan igen kommer jag att åka hem till dig med videokamera och visa upp ditt ansikte för hela svenska folket. Jag kommer även att lägga ut ditt personnummer och din adress så folk vet var du bor om de vill bjuda dig på fika”.

Så står det i ett meddelande opinionsbildaren Joakim Lamotte skärmdumpat och lagt ut på sin Facebooksida.

Vanligen skriver han mycket och gärna om de hot och kränkningar han utsätts för.

När Andreas Magnusson i Magasinet Paragraf granskade Lamottes inlägg under mars månad i år handlade hela elva av arton om personer som inte höll med eller hade agerat hotfullt mot honom.

Men den här gången är meddelandet skickat av Joakim Lamotte själv. Mottagaren är en person som påstås ha sextrakasserat en 14-årig flicka.

Han känner inte själv personen eller hennes familj, utan agerar på ett tips.

Ett nyhetstips, kanske, eftersom Joakim Lamotte försörjer sig på frivilliga swishbidrag i sin roll som “oberoende journalist”.

2015, när han intervjuades av tidningen Resumé om sitt beslut att förlägga större delen av sin verksamhet på Facebook, fick han frågan om hur det skulle påverka hans förutsättningar att arbeta som nyhetsjournalist.

Skärmdump från Joakim Lamottes Facebook-sida.

Hans svar var att han inte tyckte att journalister skulle ha så mycket åsikter om saker, och att hans produktion inte passade i fåran för nyheter.

Ändå fortsätter han att kalla sig för journalist.

Kanske för att den gängse bilden av journalister hos stora delar av hans följarskara är att de får bete sig lite hur som helst.

De får åka hem till folk. Knacka på, ringa, ta bilder och ställa jobbiga frågor på ett sätt som för den utsatta i värsta fall känns som trakasserier.

Men vem bromsar medborgarjournalister, när deras påträngande samtal eller oönskade frågor går över till hot om indirekt våld?

Myra Åhbeck Öhrman

Det de missar, eller inte bryr sig om, är att i stort sett alla journalister förhåller sig till pressetik.

Att publiceringar dryftas, diskuteras och avvägs.

I de fall gränser överskrids så finns ett accepterat system för att fälla övertramp. En förmanande förälder som strängt vickar på fingret och säger ifrån.

I den upptrissade stämningen runt #metoo så publicerade flera tidningar namn på anklagade – men inte dömda – våldtäktsmän.

Tio av elva anmälda övertramp fälldes också av Pressombudsmannen. Ett varningens finger. Aja baja.

Systemet för pressetik finns där för att media ska regleras, inte av staten, utan av sina egna.

Men vem bromsar medborgarjournalister, när deras påträngande samtal eller oönskade frågor går över till hot om indirekt våld?

Det finns legitima anledningar till att vara missnöjd med hanteringen av brott som begås på internet.

Brist på kompetens hos utredande poliser är en, brist på resurser en annan.

Sådant förändrar man med ändrad lagstiftning, utbildning och politik, inte genom att ta lagen i egna händer.

Ingen domstol skulle döma någon för brott baserat på bara ett par skärmdumpar man fått skickade till sig av en okänd person.

En demokrati är beroende av att alla medborgares rättigheter skyddas, oavsett hur dåliga känslor de må väcka hos oss.

Den här typen av drevborgarjournalistik är hela anledningen till att så väl journalistik som juridik ska hålla sig långt, långt borta från starka känslor

Myra Åhbeck Öhrman

I det alternativa rättssystem Lamotte vill skapa genom att använda sig själv som domstol och sina följare som bödel är ingen, särskilt inte kontroversiella personer som medborgarjournalisterna själva, skyddade.

Jag undrar om de någonsin tänker så långt.

Troligare är kanske att de börjat tro på den alarmistiska bild av systemkollapsen de varje dag förmedlar för att raka in swishpengar.

Till skillnad från vanliga tidningar finns nämligen ingen tid för utfyllnad.

Varje inlägg måste vara en löpsedel ämnad att väcka så starka känslor som möjligt.

Ju starkare känslor, desto flera delningar och mera pengar. Och varje katastrofbeskrivning måste toppa den föregående.

Skriv text om hat, piska upp motsvarande hat mot den grupp som anklagas, vilket i sin tur leder till ett ännu mer hatiskt samtalsklimat omkring dig.

Upprepa tills du inte längre kan leva med dig själv eller tills alla övertygats om den stundande kollapsen.

Den här typen av drevborgarjournalistik är hela anledningen till att så väl journalistik som juridik ska hålla sig långt, långt borta från starka känslor.

Inte bara för de enskilda medborgarnas skull, utan för samhällsstrukturen i stort.