RECENSION. Poliser på sociala medier är något som har stötts och blötts i debatten en längre tid nu.

Sociala mediers uppmuntran av narcissism och våldskapitalsrollen är komplicerad. De poliser som är aktiva på sociala medier får inte sällan stora följarskaror.

Det är inte länge sedan en polis i Norrland tog steget till ren influencer och började jobba med klädspons på sitt instagramkonto.

Det ställer såklart en mängd frågor. Sociala mediers mest framgångsrika poliskonto är det sju år gamla twitterkontot YB Södermalm med sina 156 000 följare. Nu har YB Södermalms tweets blivit bok.

Jag har personligen inte speciellt mycket emot poliser på sociala medier.

Tvärtom är min egen relation till några av dem god och jag kan också se värdet i deras närvaro.

Situationer uppstår även på nätet där polis kan behöva påkallas. Människor mår dåligt och det har hänt att Twitter är den kanal där de första ropen på hjälp sker.

Ändå infinner sig inte riktigt den blodrusch jag antar gör att så många vill följa poliskonton. Tonen är förnumstig som en storebrorsa. Ordet ”kollega” förekommer ymnigt

Johannes Klenell

I det läget är det positivt att det finns en personlig kontakt med polisen.

Att många känner att de har en relation till vad som kan beskrivas som nätets kvarterspoliser.

Det finns också ett motsatt värde i polisens närvaro. Det motverkar kårandan. Polisen är underbetald, underbemannad och känner sig ständigt utsatt för kritik.

Det skapar en vi mot dem-kultur som är direkt skadlig.

Där kan nätnärvaron i stället ses som ett omvänt integrationsprojekt som för poliser tillbaks in i samhället.

En mötesplats där nya kontakter och mänskliga nyanser uppstår. Nya vi och dem. När det fungerar.

Det gör det å andra sidan inte alltid. Snarare ser vi avslöjanden i media om hemliga polisgrupper på Facebook där taket är så högt att det befinner sig utanför solsystemet, samtidigt som kårandan är tightare än ett par för små kalsonger.

Att ta ett nätfenomen till bokformatet är inte helt lätt. Många har misslyckats innan.

Och boken 140 tecken ur verkligheten av YB Södermalm (skriven tillsammans med Hans Olov Öberg) är knappt en bok utan ett flöde.

Jag läser den på min iPadskärm och dras in i ett kaninhål, till en värld där jag enbart följer kontot YB Södermalm på Twitter.

Förväntar mig att förvandlas till en krimkåt jävel som får en rysning vid varje tweet om hårda tag mot buset.

Ändå infinner sig inte riktigt den blodrusch som jag antar gör att så många vill följa poliskonton.

Tonen är förnumstig som en storebrorsa.

Sociala mediers uppmuntran av narcissism och våldskapitalsrollen är komplicerad. De poliser som är aktiva på sociala medier får inte sällan stora följarskaror

Johannes Klenell

Ordet ”kollega” förekommer ymnigt.

Det bränner aldrig riktigt till. Inget upprör men det blir heller inga större garv.

Jag lär mig ganska lite om människan och polisen YB Södermalm.

Vet inte ens varför jag skulle vilja lära mig mer om vad som, i grund och botten, verkar vara en helt vanlig och rätt reko fotbollskille.

Men något tar jag med mig. På en punkt bekräftas fördomar jag inte ens visste att jag hade.

Det är ett jäkla tjat om Tomas Andersson Wij.

Alltid undrat vilka hans målgrupp är.

Köper direkt att det är snutrock.