När floden sinade i Nigers ökenstad

AGADEZ. Det är torrperiod och en sandblästrad hetta är på väg att lägga sitt lock över Agadez.

På elden i Nouriathou Moussas köksskjul kokar couscous och mjöl till deg i en stor gryta. I en annan puttrar tomatsås. Framåt kvällen ska hon packa ned alltihop i termosar och bege sig till stadens bussterminal för att sälja till resenärerna.

– Det har varit mitt arbete i 19 år och det enda jag känner till, säger hon.

Agadez ligger i centrala Niger och brukar beskrivas som porten till Sahara. Rakt norrut ligger Algeriet, i nordost Libyen, däremellan hundratals mil av sand. Den 600 år gamla staden av soltorkad lera är en uråldrig mötesplats för karavanhandeln i området, och på senare år även för människor på väg mot Libyen.

Här bunkrade de inför resan och sattes i kontakt med lokala chaufförer, som förhoppningsvis kunde ta dem helskinnade genom den flera dygn långa resan över Sahara.

Med inbördeskriget i Libyen 2011 kollapsade gränsbevakningen och trafiken ökade ytterligare. Under rekordåren 2015 och 2016 var över 300 000 migranter på väg norrut genom Niger, många med siktet inställt på Libyen och därefter Europa.

För Agadez innebar det en ekonomisk boom. Varje dag anlände tio bussar från huvudstaden, fullastade med människor. Över hälften av alla stadens hushåll uppskattas ha försörjt sig på migrationen genom att till exempel sälja kläder och mat till de resande.

– Jag kunde koka 15 kilo ris och flera liter sås, efter en timme var det slut och jag fick gå hem och laga mer, berättar Nouriathou.

Långt mycket mer tjänade de över 6 500 personer som var direkt involverade i trafiken, som 26-årige chauffören Ali Ahmed. Varje vecka brukade han packa 25 personer på flaket till chefens pickup och köra den tre dygn långa färden till libyska gränsen. Han kunde tjäna över 12 000 kronor i månaden – en fantasisumma i ett land som Niger.

– Efter bara något år kunde jag lägga handpenning på en egen bil, berättar han.

EU-länderna var inte lika förtjusta när tusentals sjöodugliga båtar började lägga ut från Libyen med sikte på Malta och Italien.

Ropen på snabba lösningar skallade. En av dessa blev att inleda olika avtal och samarbeten med länderna längs migrationsrutten. Avtalet med den libyska kustbevakningen om att stoppa migrantbåtar är det mest kända exemplet, men samarbetet med Niger är det som EU:s utrikesminister Federica Mogherini refererat till som en ”framgångssaga”.

Stora summor biståndspengar pumpades in i det utfattiga landet. Som tack blev Niger 2015 först i regionen med att kriminalisera transport av migranter och i praktiken upphäva den fria rörligheten av varor och människor som fram till dess rått i området.

Chaufförer och organisatörer greps och sattes i fängelse, härbärgen stängdes, fordon beslagtogs och de traditionella migrantvägarna började patrulleras av militär.

– Jag hade precis gjort den sista avbetalningen på min bil när jag greps av soldater ungefär åtta mil utanför Agadez, berättar Ali Ahmed.

Han dömdes till böter och fyra månader i fängelse, tillsammans med hundratals andra. Hans nyinköpta, tomatröda Toyota Hilux togs i beslag.

– De tog min bil och mitt jobb, från en dag till en annan gick jag från chaufför till kriminell, säger han.

I dag har migrantflödet norrut genom Agadez sinat. De som fortfarande vill till Libyen tar andra, farligare vägar, bortom militärens vägspärrar.

Arbetslösheten och fattigdomen i staden har ökat. Överallt sitter uttråkade försäljare i väntan på kunder som aldrig kommer. Byggen står avstannade med spadarna kvar i sanden.

Av de EU-pengar som utlovades för att hjälpa lokalbefolkningen att ställa om efter migrationslagens införande, verkar det mesta ha försvunnit på vägen.

Agadez guvernör, Sadou Soloké, konstaterar att omkring 500 personer hittills har fått hjälp att starta till exempel restauranger och hårsalonger.

EU satsar miljarder på fler jobb i Afrika

Global

– Det är alldeles för få för att det ska ha någon effekt på livet och ekonomin i Agadez. Det är ett problem som vi har bett EU att titta på, för det ligger i vårt intresse att åtgärda, säger han.

Det är en lätt underdrift, i en region som redan nu plågas svårt av banditverksamhet och har ett brinnande inbördeskrig inpå knuten.

Mörkret faller och Nouriathou Moussa sitter med sin mat på ett bord utanför busstationens grindar. Affärerna går trögt. Än så länge har hon sålt fyra portioner, till ett värde av runt tio svenska kronor.

– Jag ber till Gud om att sälja några till före natten, säger hon och drar sin brandgula slöja närmare kroppen.

Men så blir det sällan. För det mesta får hon mat över – mat som stått framme för länge för att familjen ska våga äta den nästa dag.

– Jag brukar ge resterna till djuren, säger Nouriatou.

Hon skakar lätt på huvudet och skrattar lite uppgivet.

– Mina getter blir i alla fall välnärda.

Anna Roxvall