Vasas flora och fauna om skam, exotism och Stockholm

INTERVJU. Bandet Vasas flora och fauna bildades 2012.

Det finns ett skimmer i kombinationen av deras melodiösa låtar, med inspiration ur både schlager och indiepop, och de ofta underfundiga texterna.

Texter som rör sig runt platser i Österbotten och framför allt Vasa som är bandets ursprung.

Det hela framförs på hemmahörande dialekt.

Efter två album, Släkt med Lotta Svärd och Veneziansk afton, har bandet en växande publik i Sverige.

Nu släpps deras låtar som en expanderad sångbok där frontmannen Mattias Björkas, som i dag bor i Stockholm, också skrivit ett antal kortnoveller.

Även där står platsen i fokus.

Vi satte oss ned för att prata om stad, landsbygd, exotism och om att flytta till Stockholm.

Spelar ni på en romantisk bild av Österbotten?
– Jag har nog alltid mer tänkt att varför har ingen gjort det här tidigare. Hur var det här så osynligt för mig när jag växte upp? Sen så när vi släppte den första låten var det ganska uppenbart att det inte var helt oproblematiskt heller. Jag kunde inte låtsas att jag bor i Vasa.

Fredrik Strage skrev en krönika om att han tyckte det var töntigt med mössa. Jag vet inte hur allvarlig han var, men jag tänkte direkt att det är en del av någon slags sån där ängslighet som jag inte skulle vilja bära på

Jag läste en intervju med dig där du pratade om en oro över att det du gör är en sorts kulturell appropriering av Österbotten.
– Någon komiker från Österbotten hade sagt i en bisats att vill man höra på sånger om Vasa skrivna i Stockholm så ska man lyssna på Mattias Björkas. Då började jag noja lite för hur det uppfattas. Blir det som ett utifrånperspektiv? Som att vi ska liksom gör oss lustiga över det ena och andra i hembygden. Det skulle ju vara väldigt smärtsamt.

Men tror du inte att det är en ganska generell oro som alla vi känner som lämnat något?
– Jo, det tror jag. Men just när det gäller vårt låtskrivande är ju kulturell appropriering lite intressant. Vi kanske blir omskrivna här i Sverige för att vi skriver på österbottnisk dialekt och är lite exotiska. Som att vi skulle klä oss i några konstiga folkdräkter.

– Men i Vasa var vi ju de som inte pratade dialekt. Vi ville ju tala städat och låta bildade. Nu så känns det ju som att man nästan uppmuntras. Blir på något vis belönad om man pratar dialekt. Jag skulle uppfatta det som stötande om jag bodde i Vasa och så märker jag att någon som vänt det där ryggen försöker kapitalisera på det exotiska.

Men är det inte sant på ett plan?
– Jag tror att man kan se det på det sättet. Men jag vill inte att det ska vara det enda vi gör liksom. I så fall blir det en biprodukt. Det är liksom omöjligt att skydda sig från den typen av angrepp tänker jag.

Jag tror att nästan alla som har stuckit känner så. Att ha blivit för fin för det man kommer ifrån, samtidigt som man inte är fin nog för det man är i. Det ger ju en kunskap, men också en väldig skam. Tänker på det när jag skrivit om landsbygdsfrågan och det dyker upp någon som säger att ”ingen är mer stockholmare än Johannes Klenell”. Hur förolämpande det är.
– Å andra sidan vill man ju inte bli kallad bonnig. Man vill stå över det på något vis och inte bli definierad. Men jag undrar om infödda stockholmare vet hur kränkande det kan vara att bli kallad just stockholmare. När jag växte upp så var inte Stockholm coolt för mig. Musik som kom från Stockholm var inte trovärdig. Den musik jag själv lyssnade på kom från Umeå och andra småstäder i Sverige som hade en hardcorescen.

Men just när det gäller vårt låtskrivande är ju kulturell appropriering lite intressant. Vi kanske blir omskrivna här i Sverige för att vi skriver på österbottnisk dialekt och är lite exotiska

Ja, på nittiotalet ställde ju hardcorescenen allt på ända. Bandet Refused gjorde Umeå till Sveriges kulturmetropol. Vi lantisar var liksom först in i det. Inte Stockholm.
– När vi gick i nian så sa min kompis att, fan, jag tror jag ska börja på Mimerskolan. Det var liksom en gymnasieskola i Umeå som hade blivit så stor i hans medvetande. En så cool plats att han tänkte ge upp allt för att få gå på en skola.

– Man tänkte att hardcorebanden från Stockholm var fördärvade på något sätt. Att ok nu kommer Teddybears STHLM här och ska spela. Det var som inte på riktigt utan det var sådär…

Reklamarhardcore?
– Ja. Precis. Dom är bra på sporten musik. Men det hade ju också att göra med ens synsätt på majorskivbolag. Att det inte är på riktigt om man är scoutad av någon A&R. De musiker jag har svårt att umgås med här är de som jag upplever som konservativa. De som ser på branschen och tänker att där ska jag hitta min nisch och lära mig allt av dom bästa. Som tycker Shellback och Max Martin är gudar och att vi ska vara stolta över det svenska musikexportundret. Svenskar borde kanske inte alltid vara så stolta över att dom har industriframgångar i musik. Där skulle skam vara en mycket lämpligare känsla i vissa fall.

Blir det viktigt att markera var man kommer ifrån i det?
– Fredrik Strage skrev en krönika om att han tyckte det var töntigt med mössa. Jag vet inte hur allvarlig han var, men jag tänkte direkt att det är en del av någon slags sån där ängslighet som jag inte skulle vilja bära på. Varför tänker man att man ska vara klädd som folk på kontinenten? Det ger en så konstig utgångsposition för hela ens person.

– Man skulle vilja att dom som kommer hit från vad det nu är, Berlin, skulle se på folk i Stockholm och tänka, ah men fan dom är smarta här, dom går klädda i såna där stiliga vintermössor. Man vill inte att dom ska tänka att, vad fan, dom går i helt fel kläder. Så känner jag med musiken också. Det sista jag vill är att den ska anpassa sig. Jag vill vara en sån som har smarta vinterkläder.

Fotnot: Johannes Klenell är själv inflyttad värmlänning