Så kom dagen när en av de största attackerna på svenska arbetstagare blev verklighet.

Den första april som annars domineras av putslustiga aprilskämt blev i år en mörk dag när avdragsrätten för fackligt medlemskap togs bort.

Att högern går långt för att motarbeta arbetares rättigheter och facklig organisering är inget nytt. Avdragsrätten var därför ingen högoddsare i M och KD:s servettskissbudget.

Vissa menar att det handlar om små summor. Men för en som tidigare betalade 375 kronor i månaden för medlemskap i facket har efter 1 april fått en ökad avgift till 500 kronor.

Borttagen avdragsrätt handlar om flera saker. Det handlar om de extra 1 500 kronor om året som det kostar för de enskilda att vara med i facket.

Pengar som svider för många av landets lågt avlönade arbetare och som kan avgöra att de inte längre har råd.

Men lika mycket handlar det om den signal det ger och det resultat detta troligen kommer få.

Signalen är att facket inte är viktigt. Att landets löntagare inte ska tycka det vara värt att bli medlem och organisera sig fackligt.

Och resultatet har vi redan sett. När fackavgiften senast togs bort av Alliansregeringen 2007 minskade den fackliga anslutningsgraden drastiskt.

Faktum är att det utgiftsområdet som M och KD valde att stryka i och med borttagandet av avdragsrätten för fackavgift var relativt litet.

Den årliga utgiften var kostade ungefär 2,7 miljarder kronor.

Mycket pengar förvisso, men en ganska liten pengapåse jämfört med de säckar som högerpartierna väljer att ösa över rut- och rot-avdrag.

Utgifter som kostar staten 15 miljarder per år och ska nu tredubblas och utökas till fler samhällstjänster.

Inte nog med att signalen att hemstädning ska premieras framför facklig organisering så tillåts arbetsgivarens avdrag för dennes medlemskap i en arbetsgivarorganisation vara kvar.

Balansen mellan parterna blir alltså ännu skevare.

Det pågår ett så skoningslöst och öppet krig mot arbetstagarna i vårt land att man ibland förvånas att inte fler reagerar. Att oppositionen inte är större.

En borttagen avdragsrätt för fackavgift är ju bara en i raden av försvårande åtgärder för fackens existens och relevans.

Ytterst handlar detta om den svenska modellen. Och hur klyschigt det en låter så håller den på att nedmonteras framför våra ögon. Av högern, högst medvetet.

Den svenska modellen har tre ben och alla tre delar är lika viktiga för att samhället ska fungera. Där finns den politiska, med fungerande välfärd och försäkringssystem, den ekonomiska där sociala skillnader utjämnas genom skatter.

Och så finns där den organiserade arbetsmarknaden, där de fackliga organisationerna är centrala.

Organisationsgraden måste vara hög för att arbetsmarknaden ska ha en jämnvikt och för att arbetstagares villkor, löner och arbetsmiljö ska tas på allvar.
Detta vet arbetarrörelsen och detta vet högern.

Vi får inte låta historiens sämsta aprilskämt bli verklighet. Medlemsantalen i fackföreningarna måste öka, inte minska.

Låt oss hoppas att den borttagna avdragsrätten justeras snabbt av den sittande regeringen. Dock ser det inte ut så utifrån  den nyss tillkännagivna vårbudgeten.

Men tänk om en S-ledd regering vågade gå ännu längre.

Istället för att diskutera avdrag eller inte, varför inte höja avdragsrätten för fackavgiften ytterligare?