En sönderkompromissad vårbudget gynnar inte arbetarna
När regeringen presenterar vårändringsbudgeten är satsningarna mer symboliska än verkningsfulla. En bakbunden finansminister kan bara försöka trolla med knäna så mycket, skriver Arbetets ledarskribent.
Totalt 4,5 miljarder ska gå till nya reformer. 800 miljoner ska gå till äldreomsorgen, en stor klimatsatsning ska påbörjas och 3 000 lärarassistenter ska anställas.
Och visst finns det tydligt S-märkta satsningar i budgeten. Det ska satsas på byggande och hyresrätter. Inträdet till statliga museer ska vara avgiftsfritt.
Grundproblemet är att det saknas pengar. Med budgeten som Kristdemokraterna och Moderaterna la innan jul saknas nu 20 miljarder kronor.
Inte småpengar direkt.
Och detta i kombination med januariavtalet gör finansminister Magdalena Andersson bakbunden.
Genom vårbudgeten är det i princip omöjligt att totalvända den högerstyrda skutan som oppositionspartierna satt i sjön.
Det är uppenbart att budgeten är en produkt av ihärdigt kompromissande.
Så frågan är inte bara vad S fick igenom utan också vad de var tvungna att släppa för att göra de övriga tre partierna nöjda.
Den här gången var det ju inte bara Miljöpartiet som satt sin prägel på budgeten som under den gångna mandatperioden.
Nu ska även Centern och Liberalerna ok:a utgiftsposterna.
Det är tydligt att förbättringar för landets arbetstagare inte stått i fokus vid förhandlingarna, något som egentligen inte är förvånande utifrån januariavtalets förutsättningar.
De förändringar som görs inom arbetsmarknadsområdet är marginella och helt uppenbart präglade av C- och L-inflytande.
Arbetsgivaravgiften för unga ska sänkas liksom en förlängning av insatsen med sänkt arbetsgivaravgift för den första anställda.
Dessutom ska 340 miljoner läggas på arbetsmarknadspolitiska satsningar ”för att rusta för arbetssökande”.
Nej, i det är inte landets arbetstagare som i första hand är mottagare av regeringens välvilja och som varit resultatet av de fyra partiernas förhandlande.
Att satsa på välfärd, infrastruktur och klimat är påtagligt lättare att enas kring. Detta blir tydligt.
Att satsa på äldre, på LSS, jämställdhet och skolan är mindre kontroversiellt än arbetsrätten.
Och visst behövs helt klart förbättringar inom dessa viktiga områden.
Det är värt att notera att vårbudgetens prioriteringar förmodligen ger en bra prediktion av hur den här mandatperiodens prioriteringar kommer att se ut.
Att arbetsmarknadsinsatser koncentreras till enstaka projekt, riktas till särskilda grupper och mer handlar om företagens möjlighet att kunna anställa än arbetstagarnas rättigheter och välmående.
Att Magdalena Andersson inte kunnat trolla mer med knäna än hon gjort utifrån de givna förutsättningarna är inget hon eller regeringen ska klandras för.
Dock behöver hon visa mer mod framåt inför höstens budget.
Statens finanser är stabila. Sverige har den lägsta statsskulden sedan 1977.
Rekordmånga är i arbete. Nu behöver Sverige satsa för att möta en kommande lågkonjunktur utan att ojämlikheten ökar ytterligare.
Reformutrymmet behöver öka och skatterna behöver justeras i jämlikhetsskapande syfte.
Annars kommer Moderaterna och Kristdemokraternas populistiskt och hafsigt sammansatta servettskissbudget vara ledstjärnan genom hela mandatperioden.