Kompisens morfar hade dött och vi hjälptes åt att tömma lägenheten. Gammal karl, född på tjugotalet (det här är ett par år sen), liten mörk lägenhet, få saker.

Han hade hamnat där efter nån skilsmässa; jag minns honom som en stor och grov karl som inte tålde att bli motsagd. Vi var lite rädda för honom när vi var grabbar.

Han hade en bokhylla i sovrummet och det var när jag började riva ut innehållet som det tog stopp.

Jag blev sittande med Martinson, Dagerman, Wägner, Jack London – ja, ni förstår. Poesi.

Och inte oläst, ni vet, orörda och oläsbara böcker från nån bokklubb man gått med i för en servis och sedan bara aldrig kommer ur, utan det var sprättat, understruket, hundörat. Han hade läst.

Både jag och polarn blev sittande en stund; han var mer överraskad än jag.

Det hade jag inte en aning om, sa han. Jag trodde bara han läste Vi bilägare.

Och den läste han också, men här fanns hans hemliga liv, som min kompis mamma lite förstrött sa.

Tänk om böckerna blir lyxvara igen, oupptäckta, otillgängliga, onåbara? Som om de var instängda i ett vitrinskåp, denna fiende till litteratur

Calle Fridén

För henne var det ingen stor grej, hennes pappa läste mycket. Politik och reseskildringar och romaner. Allt.

– Han tog med oss till biblioteket när vi var små, skaffade lånekort. Vi fick låna så mycket vi ville och sen läste vi tillsammans, sa hon.

Min kompis pratar fortfarande om det där, om sin morfars hemliga liv.

Hur den rätt bryske knegaren gick hem och läste Slas, Moberg eller Moa Martinsson. Hur hans barnbarn inte visste om det.

Gunnar fick erövra sin läsning skulle jag tro, via studiecirklar och folkbibliotek.

Böcker var lyx, kostade pengar, tog tid. Och började man jobba som tolvåring fanns det annat som också måste göras.

I dag går jag sällan till biblioteket, både för att jag redan har en del böcker (familjen himlar med ögonen här) och för att jag har råd att köpa.

Men när det händer så sitter alltid ungar och läser.

Minns ni när ni knäckte läskoden? Jag gör det.

Jag kanske var fem och bokstaverade högt i nån barnbok, och plötsligt var det som om molnen gled isär och solen lyste strålande klar.

Böcker var lyx, kostade pengar, tog tid. Och började man jobba som tolvåring fanns det annat som också måste göras

Calle Fridén

Allt liksom hoppade på plats. Jag minns inte själv, men mamma har berättat att jag kom skenande till henne – hemmafru – och skrek att nu, nu kunde jag…

Och på den vägen var det.

Det var världar som öppnade sig: spänning, romantik, kunskap. Jag läste allt – slukaråldern – och jag förstår hur Gunnar måste ha känt sig.

Böckerna var hans vänner, en Albert Viksten hade legat uppslagen på bordet när hemtjänsten hittade honom.

Han erövrade bokstäverna, och blev precis lika jämlik som nånsin arbetsgivaren på andra sidan förhandlingsbordet. För det är så det funkar.

Den som inte läser förlorar, sägs det, och nu förändras det.

För hur snokar man i någons bokhylla när den ligger på en ipad?

Jag har alltid kunnat fly tråkiga tillställningar till en bokhylla, men det är slut med det nu, och det oroar mig.

Tänk om böckerna blir lyxvara igen, oupptäckta, otillgängliga, onåbara? Som om de var instängda i ett vitrinskåp, denna fiende till litteratur.

Böcker ska inte finnas bakom dörr och glas, då blir de förbjudna.

Och vi förlorar allihop.