RECENSION. Almedalen har problem med sin sex appeal. Förrförra året ställde statsministern in sin medverkan på politikerveckan för att umgås med vanligt folk i stället.

I år drar Aftonbladet ned på sin medverkan. Fler mediebolag flaggar nu för samma sak.

Det är därför inte utan att man undrar om Viaplay fått anslag från region Gotland för att hotta upp stämningen kring politikerveckan.

I dagarna kom nämligen TV-serien Den inre cirkeln som bygger på Moderaternas gamle strateg Per Schlingmanns bok I maktens öga.

Redan efter ett avsnitt börjar jag undra om någon som legat bakom den här produktionen någonsin besökt Almedalen eller träffat en politiker.

Ja, eller ens varit i Sverige. Statsskicket i TV-serien är oklart. Det verkar bara finnas ett parti.

Den som leder partiet bestämmer sin efterträdare. Det är som att Gotland förvandlats till Castros Kuba.

…ingen som helst kemi uppstår under åtta avsnitt av dialog så stolpig att det känns som att precis alla hatar varandra

Johannes Klenell

Mitt i detta befinner sig vår Falling Down-protagonist, näringsminister David Ehrling.

En man så usel på att lägga livspussel att han bokat in övningskörningstimmar med sin besvikne son mitt i en av årets stressigaste arbetsveckor för en politiker.

Han är impulsiv, lustdriven, har bristande strategisk förmåga.

Trots detta har han lyckats bli svensk minister. Något som faktiskt är det mest realistiska i hela TV-serien.

Däremot känns det inte helt realistiskt hur Ehrling jagas av journalister som ska avslöja att han pratat med tjejer på krogen.

Det här verkar ha ambitionen att vara House of Cards-smart. Men svensk politik är snarare Benny Hill.

Och Almedalen är ett kollo för vår politiska elit.

Här kan man efter vargtimman på Donners uteservering se toppolitiker grinda Expressengetingen tillsammans med de journalister som normalt ska bevaka dem utan att det skrivs en rad.

I jämförelse med hur det faktiskt är under politikerveckan känns allt märkligt återhållsamt, kristet och försiktigt.

Men det kan också bero på att absolut ingen som helst kemi uppstår under åtta avsnitt av dialog så stolpig att det känns som att precis alla hatar varandra.

Och jag hatar dem. Vid första mordet tänker jag ”Skönt att hon dog” – för annars hade jag gjort det, av sekundärskam.

Redan efter ett avsnitt börjar jag undra om någon som legat bakom den här produktionen någonsin besökt Almedalen eller träffat en politiker

Johannes Klenell

Många har påtalat Olle Sarris flintisperuk som TV-seriens verkliga höjdpunkt.

Och den är på nivå med Mikael Persbrandts Trollet Rulle-outfit i Richard Hoberts medeltidskalkon Tre solar.

Men bäst i hela serien är Babben Larsson. Hennes skådespelarinsats är så lågintensiv att jag först tror att det är den faktiska Babben som gör en cameo i Den inre cirkeln.

Medieprofiler som Alexandra Pascalidou, Robert Aschberg och Schlingmann själv dyker upp som politiska kommentatorer.

Så varför skulle inte Babben kunna stå och slöprata med en lokal polis halvtimmen efter ett mord på Kallis?

Ser ut som Babben, pratar som Babben, det är Babben.

Jag reagerar inte ens när hon med självklarhet glider in bakom polisens avspärrningar för att titta på liket. Vi är trots allt i Visby.

Klart Babben har den pondusen på Gotland.