”Facklig-politisk samverkan måste bli en naturlig del där båda parter är jämbördiga och har inflytande”. Det sade Jimmy Fredriksson, ombud från Norberg och aktiv i IF Metall när han stod i talarstolen på fredagen, den socialdemokratiska kongressens första dag.

Flera fackliga ombud uttryckte viss frustration över att inte bli lyssnade på av partiet, eller som Camilla Widman, ombud från Göteborg och facklig i Seko, uttryckte det:

– Facket ses i vissa delar av partiet som arbetsmyror som ska jobba på utan att ställa frågor om det politiska innehållet.

Anledningen till debatten var ett nytt organisatoriskt reformprogram som klubbades på kongressen i Örebro. Här fick facklig-politisk samverkan ta plats, och än mer efter att flera distrikt fått igenom sina ändringsförslag.

Facklig-politisk samverkan. För att förstå begreppet krävs lite kännedom om historien och de täta band mellan LO-förbunden och Socialdemokraterna. Det var fackföreningsrörelsen som bildade partiet, och fackliga ledare och fackliga utskott finns på olika nivåer av den socialdemokratiska organisationen.

Markus Pettersson är facklig-politisk sekreterare för Socialdemokraterna och har jobbat på LO-förbundet Transport. Han berättar om en färsk undersökning som partiet gjort bland distrikt och arbetarkommuner. Den visar att den facklig-politiska samverkan finns men att det ordnas för få aktiviteter.

På frågan om varför partiet valde att lyfta den här frågan just den här kongressen svarar han:

– Vi har identifierat ett behov av och en längtan efter det ute bland våra lokalavdelningar och våra distrikt. Att den facklig-politiska samverkan inte kommer överleva av sig själv. Vi måste vårda den för att den ska ha en klangbotten inte bara i gårdagens samhälle utan även i dagens. Vi har ett bildningsarbete att göra tillsammans med fackförbunden.

Han pratar om en viss peka finger-mentalitet och har förståelse för ombudet Camilla Widmans kommentar.

– Vi har tagit varandra lite för givna om man ska vara rak. Många har tänkt att den här samverkan rullar på av sig själv. Att många fackliga upplever att de är en valmaskin och många från partiet upplever att facket inte riktigt levererar det man sagt att man ska göra.

Nu när reformprogrammet finns på plats anser han att fack och parti måste jobba vidare med strategier och hitta aktiviteter för att mötas.

– Den här samverkan är metoden för att se till att den politik som socialdemokraterna för också har en relevans för den verklighet som människor upplever. Det handlar i väldigt hög utsträckning om att se till att de diskussioner och politiska tankar som finns ute på arbetsplatserna i landet sugs upp av partiet. Och att vi hittar gemensamma lösningar för att komma till rätta med dem.

Som exempel på när facklig-politisk samverkan fungerar nämner han frukostmöten, medlemsmöten och att fackligt engagerade på en arbetsplats går in i politiken både lokalt och nationellt.

– Det är det jobbet som vi inte varit tillräckligt progressiva i. Vi har inte varit tillräckligt duktiga på att se till att den politiken faktiskt växer fram på det sättet och det är det vi ska göra nu. Ta en nystart.

Varför har ni inte varit tillräckligt progressiva?

– Ja, det där är en tiotusenkronorsfråga. I en ny tid av avregleringar, globalisering och en ganska hög omställningstakt i samhället har vi varit lite på defensiven. Budskapet från kongressen är tydligt: vi måste vara mer agerande och inte bara försvarande.

Blir det inte svårare med januariavtalet på plats, nu måste ju Socialdemokraterna förhandla med tre andra partier?

– Fast det är också ett centralt perspektiv. Det är klart att januariavtalet sätter press på den facklig-politiska samverkan, till viss del. Men majoriteten av den samverkan sker ju någon annanstans än i Stockholm och i regeringskansliet. Den sker ute i kommuner och distrikt i hela landet.

Markus Pettersson säger att medlemmar i LO-förbunden i högre utsträckning går mot högerpopulism och Sverigedemokraterna samtidigt som de förtroendevalda blickar vänsterut. I stället vill han att medlemmarna ska kanalisera sin frustration genom facklig-politisk samverkan.

– Då får man också utlopp för sin frustration genom reell förändring.

LO:s förste vice ordförande Therese Guovelin företrädde partistyrelsen när reformprogrammet skulle behandlas. Hon menar att programmet innebär att parti och fackrörelse nu lovat varandra att jobba med att utveckla den facklig-politiska samverkan.

På frågan vad några skrivningar egentligen gör för skillnad för LO-förbundens medlemmar och förtroendevalda svarar hon:

– Jag tänker att det blir lite vad man gör det till. Som alla handlingsprogram och reformprogram behöver fler involveras. Och för oss i LO och förbunden så ligger det här helt i linje med vårt organiseringsarbete, att vi ska organisera på arbetsplatsen bättre än vad vi gör i dag.

Hon tycker inte att reformprogrammet bara är fina ord.

– Det är tydligare nu att det handlar mycket om det lokala perspektivet. Vi brukar säga att arbetsplatsen är navet i det politiska samtalet. När man sitter runt fikabordet och klagar på att bussen avgår fem minuter innan vi slutar jobbet, vad kan man göra? Man kan göra som Handels medlemmar på ett lagerområde – ringa kommunen och få det ändrat.