Kvartal förespråkar hårdare tag mot precis allt – utom textmassa
Arbetets kulturredaktör testade att läsa nätplattformen Kvartal under en vecka. Det gick så där.
Vi lever i en hård värld. Och en hård värld kräver hårda män av den gamla skolan.
Stöpta i traditionella värderingar där män är riktiga karlar, hjältar med högt rättvisepatos kombinerat med en realistisk världsbild, och kvinnor är… well… kvinnor antar jag.
I en vecka har jag haft nätplattformen och det auktoritära livsstilsmagasinet Kvartal som min enda nyhetskanal.
Det har inte varit helt enkelt då Kvartal i nuläget inte tycks publicera mycket mer än någon text i veckan.
Alla jag sett kommentera plattformen verkar främst lyssna på deras podcast.
Jag vill stoltsera med att jag minsann läser Kvartal för texterna. Kanske tog jag mig vatten över huvudet.
Kvartal tycks förespråka hårdare tag mot precis allt – utom textmassa. En i högsta grad intressant text om sjukförsäkringar snittar på goda 24 000 utmattande tecken.
Kvartal får fortsätta att likt ett tweeddraperat rymdskeppet Enterprise utforska gränslandet mellan SD och M. Tar med mig att de som lärde sig mest av diskussionen om GAL-TAN-skalan var de auktoritära TAN snarare än de progressiva GAL
Då är det en av tre texter på ämnet. Det blir oerhört svårforcerat. Jag blir bekymrad.
Hur ska en vanlig hederlig knegare kunna slå näven i köksbordet åt sakernas tillstånd om han inte ens hinner läsa en tredjedels Kvartalstext innan frukostlunchen är över?
Men jag kan snabbt pusta ut. Inser att jag förvillat mig in i den kategori på Kvartal som kallas ”Essä”.
Essä är ett bra ord, om man är en kille som har svårt att fatta sig kort. Eller en redaktör som inte gillar att redigera text genom att klippa i den.
Men vi svenska John Wayne-kraftkarlar som bara vill lida i tystnad över nationens förfall. Vi som står med en lätt rodnad på kinderna och näven knuten i fickan – för oss är det för pladdrigt.
Jag går i stället in på den lättsammare kategorin ”Analys”. Bara för att springa in i ännu en vägg av text:
”Principen är som sagt tydligt knäsatt och väl formulerad på det juridiska området, men är lika relevant för andra områden inom offentlig verksamhet där allmänhetens förtroende för den offentliga institution eller det offentliga ämbete som det är fråga om är av betydelse – och det torde väl rimligen gälla de flesta statliga och kommunala institutioner, verksamheter och ämbeten.”
En meningsmacka på nätta 379 tecken juridiksvenska från versal till punkt. Är det ens meningen att någon ska läsa det här?
Harvar vidare. Skribenten Malcom Kyeyune känner man ju till. Han presenteras här, trots att han sedan flera år är en av landets mest anlitade skribenter när konservativa vill vara edgy, som ”tidigare distriktsordförande Ung Vänster Uppsala”.
Kommer på mig själv med att tacka Adam Cwejman på GP:s ledarsida för att han verkar ha lärt Kyeyune att fatta sig kort och läsbart. Jag återfår lite av min manlighet.
Att läsa Malcom Kyeyune är som att för en stund få leva i Frank Millers Batman. Om Batman drev en mindre webbyrå på Kungsholmen.
I en värld där barn knivrånas i Nacka. (Chefredaktören för publikationens son) Hör ni det? I Oskuldens Nacka.
Dit reser kriminella via Saltsjöbanan för att plundra våra barn. Naivt av Sverige att utveckla kollektivtrafik konstaterar Kyeyune. I vissa länder vet man bättre och har inte ens trottoarer där buset kan komma fram.
Det är i Nacka svensken kommer att resa sig. Ett uppbåd av uppbragta mellanchefsfarsor. Lycrakläder från S.A.T.S. Road Warriors i sina Toyota Yaris.
”Vad är då denna paradox? Jo, varje nytt stängsel, varje rulle taggtråd, varje grind och kodlås ute i den fysiska verkligheten är också en sorts slägga, riktad rakt mot den mentala mur som så länge gjort alla lösningar omöjliga. Varje ny inhägnad är en borttagen tegelsten, varje nytt stängsel en rivningskula.”
Jag stryker mig över mitt stigande hårfäste. Exakt Malcom. Exakt.
Facebook och Instagram ligger nere. Tur att man har Kvartal. Det har gått tre dagar.
En vän frågar om jag nu vill gå in med stridsvagn mot landets ungdomsgäng. Jag konstaterar krasst att det först och främst är polisens uppgift.
Läser att Sverige borde lära sig av Singapores brottsbekämpning.
En brittisk sociolog skriver att barn inte ska få könskorrigeras utan föräldrars tillåtelse i Sverige. Visste inte ens att det här var en fråga.
Någon slänger in i mixen att SD:s Mattias Karlsson är en dålig nationalist för han säger att Sverige invaderats.
Alla vi bra nationalister – som till exempel Sven Hedin – vi vet ju att Sverige är bäst för att vi aldrig blivit invaderade.
Pinsamt Mattias. Man får ju skämmas.
Kvartal tycks förespråka hårdare tag mot precis allt – utom textmassa. En i högsta grad intressant text om sjukförsäkringar snittar på goda 24 000 tecken
Förortspoeter får miljonbelopp av kulturministern för att uppvigla till upplopp.
Identitetspolitik. Identitetspolitik. Identitetspolitik.
Den stora fienden är identitetspolitiken. Den återkommer i text efter text. Oklart vad den gjort. Men naiv, det har den varit.
Textmassan tar ut sin rätt. Jag lägger ned mitt projekt. Går vidare i livet.
Kvartal får fortsätta att likt ett tweeddraperat rymdskeppet Enterprise utforska gränslandet mellan SD och M.
Tar med mig att de som lärde sig mest av diskussionen om GAL-TAN-skalan var de auktoritära TAN snarare än de progressiva GAL.
De rör sig nu ganska obehindrat på höger-vänster-skalan. Kan lika gärna citera Édouard Louis som Verner von Heidenstam.
Vara stenhårt klassvänster i gula västar ena sekunden för att i nästa skära ned sjukvården genom att sänka skatterna för de rikaste.
Det viktiga för dem är att genusflummet, mångkulturen och annan godhetssignalering hålls kort.
