Sedan drygt 20 år anger fack och arbetsgivare inom industrin takten för löneökningarna i Sverige.

De sätter det så kallade märket: en procentsiffra som parterna på resten av arbetsmarknaden förväntas hålla sig till.

I en rapport skriven på uppdrag av Svenskt Näringsliv går Cecilia Hermansson, ekonomie doktor och forskare vid Kungliga tekniska högskolan, igenom de fördelar den här modellen har givit – och framför allt den växande kritiken, där fackförbund inom tjänstesektorn fått eldunderstöd av nationalekonomen Lars Calmfors när de invänder att en och samma löneökningstakt inte kan passa alla sektorer.

– Den allvarligaste kritiken är den som går ut på att modellen skapar orättvisor. Att lågavlönade och kvinnodominerade grupper inte kan hämta in bättre avlönade och mansdominerade gruppers försprång, säger Cecilia Hermansson, som presenterade sin rapport vid ett seminarium hos Svenskt Näringsliv i dag.

Upplevs modellen som orättvis är dess legitimitet i fara. Och utan legitimitet kan märket inte styra och stabilisera lönebildningen, resonerar Cecilia Hermansson.

– Skulle slitningarna öka och kraven på förändring växa kan ett första steg vara att se på den danska modellen, säger Cecilia Hermansson. Där förhandlar parterna inom industrin först lägsta löner i kronor.

Krontalet sänder sedan signaler för hur stora löneökningarna kan bli procentuellt. Men genom ett krontal som industrin har sanktionerat får lågavlönade och kvinnodominerade grupper ett ”golv” – en garanterad löneökning som relativt sett är större för dem som har låg lön.

Ett vanligt argument från industrinormens försvarare är att anställda i bristyrken visst kan få högre löneökningar än märket.

De senaste åren har anställda i offentlig sektor haft snabbare löneutveckling än övriga grupper genom extra lönelyft i lokala förhandlingar.

Inte minst lärare och socionomer har haft stark medvind.

Men statistiken döljer att Kommunals medlemmar inte har hängt med, utan tvärtom fått lägre löneökningar än de centrala avtalen anger, säger Johan Ingelskog, chef för Kommunals avtalsenhet.

– Kommunal skulle kunna gå över till sifferlösa avtal och släppa loss marknadskrafterna. Vi har också grupper som har marknadskrafterna på sin sida. Men vad händer med märket om 220 000 undersköterskor springer förbi det? frågade Johan Ingelskog vid dagens seminarium.

– Vi tar ansvar, vi följer industrinormen därför att vi tror att det ger bättre löneutveckling på sikt. Men normeringen har blivit för hård.

De senaste åren har politikerna gripit in i lönebildningen flera gånger och lovat lärare, poliser och andra grupper extra löneökningar.

Fack och arbetsgivare har beskrivit det som ett hot mot den svenska modellen för lönebildning och krävt att parterna ska få klara sig själva.

Vid dagens seminarium avvek Stefan Koskinen, förbundsdirektör vid Almega, från den linjen.

– Samhället har blivit så komplext att inblandning från statens sida behövs, säger Stefan Koskinen, som nämner lärarlönerna som ett exempel där parterna har misslyckats att sätta lönerna på egen hand.