Michael Jackson och monstret i de förlorade pojkarnas land

Det kommersiella pojkideal som föddes någon gång i mitten av åttiotalet och fortsatte in i nittiotalets först hälft var en ny sorts best.

Lite mer flicka (sötare, mer fåfäng), lite mer vuxen man (cool, galant). Sjuttiotalets pojke var en vilde – en slangbellebeväpnad cowboy med limpsadel som spelade fotboll med håret i ögonen.

Åttiotalets en slick tjejtjusare med upprullade jeansärmar som flörtade med kameran och blåste bubblor med tuggummit.

Åttiotalspojken kunde också cykla, men hade koll på håret. Visste var kameran stod när han stegrade med BMX:en och cyklade förbi på bakhjulet.

De var pojkarna från planscherna i Okej och Frida. Pojkarna som bodde i Kalifornien, där solen alltid sken. Pojkarna som lekte med Michael Jackson.

Jag ser Leaving Neverland, dokumentären om två män som hävdar att världsstjärnan våldtog dem i barndomen.

Precis som Wade Robson berättar i Leaving Neverland, representerade Michael Jackson något utomvärldsligt, nästan gudaktigt för mig som barn.

Michael var störst, det höll alla på lågstadiets skolgård med om.

…åttiotalspojken, stelnad i tiden som hårgelé, kan äntligen få slappna av, missa basketkorgen och vara ett töntigt, klumpigt, alldeles perfekt barn

Att vara pojken som fick vara med Michael Jackson var drömmen om att vara hjälten i sagan, att dra svärdet ur stenen.

Han som hjälper ET hem till sin planet, som rider på den lurviga draken.

Åttiotalet lovade oss barn en verklighet full av magi och uppfyllda önskningar. Vi skulle dansa på gigantiska pianon, köpa allt i hela leksaksaffären eller hitta sjörövarskatter.

Pojken var inte längre bara målgrupp, han var själva produkten. Det räckte inte att vi köpte He-Man-gubbarna eller chokladkakan.

De tuffa pojkarna i reklamen, på film, i Okej var förebilder, ideal att sträva efter

Det är en obehagligt kladdig blick att gå in i med vuxna nutidsögon. Men på åttiotalet blev pojken också, på ett nytt sätt, sexualiserad.

I Leaving Neverland tar sig en sjuårig Wade Robson i skrevet och juckar mot scengolvet när han imiterar sin hjältes dans.

På bilder hänger några krulligt permanentade hårtestar ned på hans kind.

I dag talar han med tyngd röst om hur han groomades för att våldtas av sin hjälte. Han delar med sig av grafiska detaljer om anatomiska skillnader på barn och vuxna män.

Om hur han utnyttjades framför en väggprydnad av Peter Pan. Saker som man helst går ett helt liv utan att höra.

Den andra pojken, Jimmy Safechuck fick efter år av övergrepp en diamantring.

”En vigselring”, säger han, och sväljer hårt.

I filmer som Big, Vice Versa och Sådan far, sådan son, fick åttiotalspojken prova att vara vuxen.

Att ha hår runt snoppen, kunna köpa biljetter till hårdrockskonserter mitt i veckan, dejta vuxna kvinnor och käka tårta till frukost.

Detta var drömmen för åttiotalspojken, att vara föräldralös, men med alla pengar i världen. Att bli accepterad som vuxen, medan han betedde sig som ett barn.

I Neverland behöver man aldrig växa upp, men det är bara Michael Jackson som bor i Neverland. Alla andra, är bara på besök

Barnstjärnor som Drew Barrymore, River Phoenix, Ethan Hawke, Alfonso Ribeiro (i Sverige mest känd som Carlton från Fresh Prince) och Corey Feldman föds under denna tid.

Feldman prickade in några av åttiotalets mest ikoniska barn- och ungdomsfilmer.

I filmen The Goonies spelade han mot Josh Brolin och Martha Plimpton, i Stand By Me, mot River Phoenix och Wil Wheaton.

Och så The Lost Boys. Vampyrfilmen, döpt efter de förlorade pojkarna som aldrig växte upp i sagans Neverland, kombinerade det kaliforniska åttiotalets dödsrockestetik med serietidningshumor och ett helt kompani av snygga killar.

De var allt man ville ha, eller ville va.

”Sluta göra dig till”, brukade mamma säga när hon skulle fotografera mig. Men jag ville se kul och ball ut.

Fingerpistoler och snett leende. Roliga grimaser, fast självmedvetet liksom. Jag ville vara som Corey Haim.

Corey Haim slog igenom i Lucas, där han spelade mobbad 14-åring.

Men det var när de båda Corey, Feldman och Haim, möttes i Lost Boys, som de blev superstjärnor.

De poserade tillsammans i poptidningarna. Blev ett begrepp – The Two Coreys.

Haim hade redan blivit sexuellt utnyttjad, Feldman skulle bli det något senare. Perfekta måltavlor.

Rådjur på tunn is med tveksamt landstöd av familjer med dollartecken i ögonen.

De var representanter för ett armerat pojkideal skapat av slipade vuxna för att sälja snacks och läsk och filmer om tuffa pojkar.

En åldersbunden charm som inte gick att leva upp till när ansikten blev grövre, händer större och problem verkliga. Tårta till frukost blev piller och sprit.

I Corey Feldmans självbiografi, Coreyography, beskrivs ett foto av honom och Haim tillsammans med branschkollegor.

Två av dem skulle senare dömas för sexbrott mot barn.

En tredje, i boken kallad Ralph Kaufman, drev en sorts nattklubb för barnskådespelare.

Åttiotalet lovade oss barn en verklighet full av magi och uppfyllda önskningar. Vi skulle dansa på gigantiska pianon, köpa allt i hela leksaksaffären eller hitta sjörövarskatter. Pojken var inte längre bara målgrupp, han var själva produkten

Den lockade stjärnor som Barrymore, Alyssa Milano och ungarna i Våra Värsta År. Han var en av männen som våldförde sig på Feldman.

The Two Coreys gör 12 filmer tillsammans. Jag och min storasyster älskar bilskolekomedin Nu är det kört så mycket att vi nästan sliter ut VHS-kassetten.

Samtidigt var Haim en sorts hemlig ”pojkvän” till olika äldre män i branschen.

Drogerna, deras sviktande mentala hälsa, börjar ta ut sin rätt. Någon gång i mitten av nittiotalet, har deras respektive karriärer mer eller mindre ebbat ut.

Tio år senare, i en annan tid, möts de två i en dokusåpa.

The Two Coreys såldes in som ett myskoncept om de charmiga missförstånden som kan uppstå när en gammal polare (Haim) ska bo med ett par (Feldman med frun Susie Sprague).

Men Haims charm dog någonstans i början av nittiotalet tillsammans med hans filmkarriär.

Skrattgroparnas kraft har avtagit och allt som finns kvar är ett vuxet skal utan livskunskap. Ett perfekt kärl att hälla droger och misär i.

I första avsnittet gråter Haim över att han inte blivit tillfrågad om att spela i uppföljaren till Lost Boys.

Dokusåpan är hans sista chans.

I andra säsongens första avsnitt möts de båda Corey och pratar ut om övergrepp, självskadebeteende, självmordsförsök och drogmissbruk.

Den egentliga anledningen till att de ryker ihop hela tiden är att Feldman var, och är, kompis med mannen som regelbundet våldtog Haim när han var 14.

Feldman kontrar med att han själv utsattes för sexuella övergrepp under samma period. ”Vad gjorde du?”.

Vi är nu väldigt långt från lättsamma missförstånd.

I Coreyography berättar Feldman att Haim våldtogs första gången redan som 11-åring.

Ett par år efter att det sista avsnittet av The Two Coreys har spelats in, kollapsar Haim hemma hos sin mamma.

Smärtstillande, muskelavslappnande, lugnande och antipsykotiska mediciner hittas i hemmet.

553 receptbelagda piller, utskrivna av olika läkare. Haims kropp återhämtar sig aldrig och han dör på sjukhuset några timmar senare.

Jacksons fans, lika extremt tillgivna som de var på åttiotalet, har slitit männen som anklagar honom för övergrepp i stycken.

De är bittra, pengahungriga och de ljuger, heter det.

Men inte ens om allt de sagt var lögn går det att förklara det som ingen förnekar: Varför tillbringade de sin barndom i Jacksons säng?

Varför ströddes det diamanter, bilar och hus över deras föräldrar för att han önskade barnens sällskap?

Har de inte all rätt att vara bittra och pengahungriga då superstjärnan, tveklöst, kraschlandade in i deras familjer och rev dem itu?

Detta var drömmen för åttiotalspojken, att vara föräldralös, men med alla pengar i världen. Att bli accepterad som vuxen, medan han betedde sig som ett barn

Michael Jackson sa till James Safechuck att han inte behövde gå i skolan. Safechuck var intresserad av filmskapande, och Michael lovade att han skulle bli en liten Spielberg.

”Du behöver inte filmskola, du behöver bara mig”. Safechucks mor lät honom sluta skolan.

Trollformeln som kastats när svärdet drogs ur stenen skulle verka för alltid. Det gjorde den inte.

Jackson försöker ha analsex med en tonårig Robson. Efteråt uppmanar han honom att kasta sina underkläder från natten.

Det är den sista gången som han delar säng med artisten.

I Neverland behöver man aldrig växa upp, men det är bara Michael Jackson som bor i Neverland. Alla andra, är bara på besök.

Men pojkarna, som nu är män, är befriade av Jacksons död, och från skulden som började lyfta när de delade med sig, till psykologer, sina familjer och till slut, nu, till världen.

Cykeln av övergrepp – slutar här.

De lyckligaste tuffaste pojkarna var trasiga offer och deras konung, han som vävde drömmarna, ett monster.

Åttiotalet kommer aldrig bli sig likt.

Men åttiotalspojken, stelnad i tiden som hårgelé, kan äntligen få slappna av, missa basketkorgen och vara ett töntigt, klumpigt, alldeles perfekt barn.