”LO står fortfarande bakom lagförslag om strejkrätten”

Den så kallade hamnkonflikten är nu löst, i alla fall i tolv månader framåt. Vi är glada över att hamnarbetarna nu gjort det som LO förespråkat länge och skrivit på ett andrahandsavtal.

Det betyder fredsplikt i Sveriges hamnar för första gången på över 45 år och att Transports avtal fortfarande är förstahandsavtal.

Det är, helt enkelt, en seger för den svenska modellen.

När detta avtal träffades framkom funderingar kring om förändringar i strejkrätten fortfarande var nödvändiga. Lagförslaget är en kopia på den överenskommelse som slöts mellan arbetsmarknadens parter.

Som alla vet var LO kritiska till att en utredning överhuvudtaget skulle tillsättas. Hade det kunnat undvikas hade vi naturligtvis inte velat se en förändring av strejkrätten.

Om hamnarbetarna hade lyssnat på LO för två och ett halvt år sedan och skrivit på ett andrahandsavtal hade lagen inte behövt ändras.

Nu är det för sent att rulla tillbaka utvecklingen. Dessutom blir rättsläget tydligt med den här lagändringen.

Förändringen innebär att om nya förbund och liknande situationer uppstår kommer de att få skriva på ett andrahandsavtal.

Lagförslaget målas av en del upp som en gigantisk förändring när det gäller maktbalansen på arbetsmarknaden.

Vi delar inte den uppfattningen. LO:s och förbundens bedömning är att den i princip inte får någon påverkan på de etablerade parterna på svensk arbetsmarknad. Med den här lagändringen blir däremot rättsläget tydligt.

Vi kommer att fortsätta slå vakt om att första tecknade tillämpliga avtal ska gälla. Det liggande lagförslaget reglerar nu detta. Därför står LO-styrelsen fortfarande bakom förslaget.

En del hävdar att det nu är ett nytt läge när hamnkonflikten är löst.

LO-styrelsen har därför ånyo diskuterat just detta och landar i att läget är oförändrat när det gäller vår syn på regeringens lagförslag. Vi har själva varit med och förhandlat fram förslaget och står upp för överenskommelsen.

Därför finns det ingen anledning att peta i det här igen.

Med en riksdag där 60 procent av mandaten innehas av borgerliga och främlingsfientliga partier är risken dessutom stor för att det läggs ett annat förslag som inkluderar sympatiåtgärder och proportionalitetsprincipen.

Detta vore förödande för maktbalansen på arbetsmarknaden och skulle skapa en situation där LO-förbundens medlemmar blir de stora förlorarna.

Det är vår skyldighet att motverka en sådan utveckling.

Låt oss kort beskriva vår syn på strejkrätten och kollektivavtalsmodellen.

Principen bygger på att andra organisationer, oavsett vilka de är, inte ska kunna teckna nya avtal som både skulle kunna vara sämre eller bättre än det befintliga.

Detta är priset vi betalar för att förhindra avtalsshopping.

Arbete är inte vilken handelsvara som helst, och arbetsmarknaden är inte vilken marknad som helst. Detta riskerar att leda till en facklig konkurrenssituation där arbetsgivaren blir den stora vinnaren.

Flera av LO:s förbund anklagas ofta av motparten för att vara bråkstakar.

Även om retoriken från dessa förbunds motparter är en sanning med modifikation så är vi förbund som tar fajten för våra medlemmar.

Men vi är samtidigt medvetna om att rätten att vidta stridsåtgärder är ett mäktigt vapen i relationen mellan fack och arbetsgivare.

Om hamnarbetarna hade lyssnat på LO för två och ett halvt år sedan och skrivit på ett andrahandsavtal hade lagen inte behövt ändras

Stridsåtgärder ska användas med gott omdöme, främst i syfte att förbättra lön och andra arbetsvillkor. Strejkrätten ska inte användas i vredesmod eller i syfte att allmänt protestera.

Inte heller ska strejkrätten användas i syfte att försöka ändra eller tränga undan villkoren i andra kollektivavtal.

Detsamma gäller naturligtvis även arbetsgivarna, som även de har effektfulla konfliktvapen att ta till.

Strejk är ett medel för att uppnå något. Inte ett mål i sig. Strejkrätten är fundamental och är vårt främsta maktmedel.

Vår handelsvara är fredsplikten; det är den vi säljer till arbetsgivare om de är beredda att ge våra medlemmar tillräckligt höga löner och bra arbetsvillkor.

Den svenska kollektivavtalsmodellen innebär att konkurrens mellan kollektivavtal ska undvikas. Ska arbetstagarorganisationerna kunna hålla samman krävs att det är tydligt vilka kollektivavtal som ska tillämpas.

Om flera säljer samma handelsvara, fredsplikten, ges arbetsgivarna utrymme att välja andra avtal. Det ska därför vara tydliga regler mellan fack om vem som har organisations- och avtalsrätten.

Det handlar i grunden om att värna våra medlemmars intressen och därmed den svenska modellen.

Om vi vill värna den svenska modellen med starka kollektivavtal, måste vi också se att konflikträtten och dess utformning är en av de grundläggande förutsättningarna.

Vi är beredda att ta vårt ansvar och organisera alla arbetstagare inom ramen för vår federation. Vi kommer att fortsätta slå vakt om att första tecknade tillämpliga avtal ska gälla.

Det liggande lagförslaget reglerar nu detta. Därför står LO-styrelsen fortfarande bakom förslaget.