”Mer resurser krävs för friskare arbetsplatser”
Arbetsmiljölagen behöver stärkas. Att förlita sig på den svenska modellen skapar i stället sjuka arbetsplatser i vård, skola och omsorg, skriver Marcus Larsson och
Åsa Plesner, tankesmedjan Balans.
Åsa Plesner och Marcus Larsson.
REPLIK. Annika Strandhäll skriver i en debattartikel i Arbetet att ingen ska behöva bli sjuk, skadas eller dö på jobbet.
Det är såklart en önskan vi delar. Socialförsäkringsministern poängterar sedan att välfärdens arbetsplatser sticker ut när det handlar om sjukfrånvaro. Även där är vi överens.
Vi måste dock meddela avvikande åsikt när Annika Strandhäll konstaterar att hon ”fortsätter att sätta sin tilltro till den svenska modellen, att det är arbetsmarknadens parter som har de bästa möjligheterna att nå friska arbetsplatser”.
Psykiska diagnoser är överrepresenterade som orsaker till sjukfrånvaro i vård, skola och omsorg.
Välfärdens medarbetare mår dåligt på grund av stress som skapas av obalans mellan krav och resurser i arbetet.
Att förlita sig på den svenska modellen kommer bara skapa sjukare och sjukare arbetsplatser i vård, skola och omsorg. Inte friskare
En obalans som växer när kommun- och landstingspolitiker lägger ständiga besparingskrav (de kallar det “effektiviseringar”) på vård, skola och omsorg samtidigt som rikspolitiker höjer kraven på kvalitet.
2018 läste vi samtliga kommuners budgetar och i 260 av 290 av dem hittade vi odefinierade sparkrav inom välfärdssektorn. Första linjens chefer i skolan, omsorgen och den kommunalt drivna vården fick alltså försämrade förutsättningar att bedriva verksamhet 2018. Läget är minst lika illa i regionerna.
Medarbetare i vård, skola och omsorg blir redan sjuka på grund av jobbet och sker ingen förändring av välfärdens styrning kommer läget förvärras ytterligare de kommande åren.
När vi undersöker kommuner och landstings budgetar för 2020 och 2021 ser vi att besparingskraven ökar i storlek.
Den svenska modellen bygger på att arbetsgivare och skyddsombud ska uppmärksamma risker i det systematiska arbetsmiljöarbetet och ta fram åtgärder för att minimera dessa risker.
Det här är ett arbetssätt som nått viss framgång när det gäller att minska fysiska skador i arbetet men vi menar att det aldrig kommer att råda bot på välfärdens dåliga arbetsmiljö.
I praktiken innebär den svenska modellen att välfärdens chefer, i samarbete med fackliga skyddsombud, ska ta ansvar för den ökande obalansen mellan krav och resurser i arbetet.
Socialförsäkringsministern hänvisar till ett löfte från kommun- och landstingssektorn att arbeta för att förebygga sjukfrånvaro genom att ta till vara medarbetarnas engagemang och stärka chefernas förutsättningar i arbetsmiljöarbetet.
Välfärdens medarbetare mår dåligt på grund av stress som skapas av obalans mellan krav och resurser i arbetet
Chefer och skyddsombud har dock mycket små möjligheter att arbeta för friskare arbetsplatser i en ekonomisk verklighet där ”hålla budget” är överordnat allt annat och där åtgärder för minskade risker i arbetet måste rymmas i en ständigt krympande budgetram.
Vi har allt för länge styrt välfärden med den naiva föreställningen att det går att öka kvaliteten i vård, skola och omsorg genom allt högre krav och att det samtidigt går att minska kostnaden för välfärden genom att inte kompensera fullt ut för kostnadsökningar.
Det här sättet att undvika politiskt ansvarstagande och istället lägga ansvaret för arbetsmiljön på chefer och skyddsombud är ohållbart.
Det som behövs är ökade resurser eller sänkta krav, eller mest troligt båda delarna.
Vidare måste arbetsmiljölagen stärkas i relation till kommunallagen och speciallagstiftning och staten hitta vägar att tvinga välfärdens huvudmän att följa arbetsmiljölagen.
Att förlita sig på den svenska modellen kommer bara skapa sjukare och sjukare arbetsplatser i vård, skola och omsorg. Inte friskare.
