Att vara slamsugarchaufför är ett stinkande kul jobb
Att hjälpa människor i nöd är det bästa med att vara slambilschaufför, tycker Johanna Sjöstrand. Följ med henne på en arbetsdag.
Läs reportaget i en annan form här
Vi tar det på en gång; det gör också slambilschaufför Johanna Sjöstrand själv:
– Hej! Ursäkta stanken, vi körde bajs tidigare.
Det är en speciell bransch hon jobbar i, det gäller att inte vara känslig. Vilket hon inte är, ”inte det minsta”.
En enda gång har hon kräkts. Det var när en stam skulle rengöras och locket satt i ögonhöjd.
– Jag skulle skruva av det lite sakta och suga upp med röret från bilen. Men det sa bara pang och allt forsade ut rätt i ansiktet. Då spydde jag och sög samtidigt.
Den här dagen försvinner lukten snabbt. Nu handlar det om att tömma reningsverket vid en mack i Haninge.
I tvättvattnet från bilarna forslas sand, asfaltsrester, fett, olja och tungmetaller ner i brunnarna.
En annan dag kan de sanera utsläpp vid en olycka, eller suga vatten när ett dricksvattenrör brustit i marken.
I går blev det akututryckning på grund av att avföring vällde upp på en villaägares gräsmatta i Nacka.
– De stoppen är roliga. Man får hjälpa till och det går fort.
Efter att ha jobbat som städare och butikssäljare ville Johanna Sjöstrand för elva år sedan prova något nytt.
Först fick hon höra att hon var för liten för det fysiskt krävande jobbet på Ragn-Sells. Efter att ha blivit förbannad gick hon tillbaka och sa att hon skulle ha det där jobbet. Och fick det.
– Jag gillar inte när folk säger att man inte klarar vissa saker för att man är kort. Jag har stege på bilen. Det löser sig alltid.
Ibland är det en fördel att vara 157,5 centimeter.
– Jag får alltid ta de låga utrymmena. Men alla tycker visst att det är roligt. Jag får höra det varje dag: ”Jasså, har de inga längdkrav på Ragn-Sells?
En gång blev hon knuffad och kallad ”odugligt jävla fnask” av en kund. Det tog hårt.
Skulle det hända igen skulle hon kalla på polisen. Men oftast biter hon bara tillbaka.
Inne i förarhytten på ”jumbosugen” hänger det ett tjog wunderbaums och dinglar i fönstret.
– De håller inte så länge. Nu fick jag prova den där, det är en gelé som ska dra ur lukten. Funkar den?
Jag och fotografen försäkrar att det är just vaniljdoft som känns.
– Jag känner inte den doften längre.
På lunchrestauranger kan de däremot märka att andra sätter sig några bord bort.
– Jag brukar fråga mina ungar ibland, luktar jag äckligt? ”Nä.” Dåså.
En arbetsdag med Johanna Sjöstrand
6.30 Tvättar bilen
7.15 Fyller tankbilen
7.30 Styr upp dagens jobb
11.00 Lunchrast
12.00 Tömmer bilarna
13.00 Färskvatten
15.00 Fyller i tidrapporter
15.30 Dags att sluta
Om Johanna Sjöstrand
Yrke: Slamsugarchaufför.
Ålder: 32 år.
År i yrket: Elva år på samma företag, fem som just slamsugarchaufför.
Utbildning: Handels och administration på gymnasiet. C-körkort. Internutbildningar, senast ”dricksvattenhygientekniker”.
Bäst med jobbet: Att få hjälpa människor i nöd.
Sämst med jobbet: När bilen pajar på ett jobb hos en kund som inte kan bete sig och hantera situationen.
Gör jag om tio år: Jobbar som anläggare: Lägger asfalt, ledningar. Eller kör skogsmaskin, en sån där skotare: ”Fy fan, vad coolt.”
Om slamsugarchaufförer
Könsfördeling: Av 9 000 anställda renhållnings- och återvinningsarbetare är 90 procent män.
Fackförbund: Transport.
Medellön: 27 200 för renhållnings-och återvinningsarbetare. Ingen särskild statistik för slamsugarchaufförer, som ofta har tillägg för bland annat jour och ob.
Framtidsprognos: I nuläget balans men på fem års sikt hård konkurrens.
Källa: Arbetsförmedlingen, Transport, SCB