Jag kliver upp mitt i natten säger folk. Arbetslivet har ställt min kropp på att skaka till liv vid 04.20, kliva på katten, vackla upp och dra igång kaffet medan resten av familjen och huset sover i godan ro.
Och jag gillar mina morgnar, det är den stillsammaste stunden på dygnet.
Jag bor i lägenhet och det lyser inte i många fönster i området vid den tiden.
Ibland äter jag frukost hemma, oftast inte; jag har mat i kylskåpet på jobbet.
Där äter jag tillsammans med andra sömniga kollegor, under tystnad eller lågmält samtal.
Man är ute i god tid, byter om, anpassat efter väderlek och uppgifter – stövlar, kängor eller sandaler. Vi klär oss praktiskt, numera i varselfärger.
Resan till jobbet är också stillsam. Kör ni förbi en nyare bil med en surmulen chaufför och tre passagerare som sover vid halv sex på morgonen …så är det stor chans att det är byggnadsarbetare.
Och jobbar man i storstad sitter man på de första turerna med tåg och buss, med matväska och praktiska skor.
Vid den tiden är det inte populärt att prata högt i mobiltelefonen. Man bläddrar i gratistidningen, och tar det liksom bara lugnt.
I senvinterottan längtar man efter de daggmjuka morgnarna när solen börjat värma ordentligt och grönskan kommer tillbaka, fågelkvitter, sommardofter
Vid den här tiden är det inte så stressigt; det kommer senare, efter sju, när mängden människor och ljudvolymen ökar.
Gatorna är hyfsat tomma, somliga luftar fortfarande sina vilt förorenande hundar, nån gräver fram sin bil ur nattens snö (om det är på vintern) och sopbilen dundrar fram, okänslig för om den stör.
Min kompis Arne kallade det morgonens stillsamma poesi, med den röst som bara kan tillhöra äldre byggnadsarbetare med dålig hörsel.
Han brukade braka in strax efter mig och säga ”Gud vare med er pojkar, jag är här nu” med ett glatt flin. För de finns alltid också.
Men man pratar annars inte gärna. Dagen kommer ändå snart fyllas av stress, ljud och saker som kommer gå fel.
Därför behöver man sin stillsamma morgon. Alla vi som börjar tidigt. Men som också slutar tidigt, det kan vara bra att komma ihåg det.
Själv hittar jag nån sorts skönhet i att det är både svart och tyst ute.
Och inte så lite stolthet – beroende på hur trött jag är – för visst är det så att man ses som långt mer tapper som går upp i svinottan än den som jobbar sent på natten.
Varför vet jag inte, det finns säkert nån som forskat kring det.
Ibland äter jag frukost hemma, oftast inte; jag har mat i kylskåpet på jobbet. Där äter jag tillsammans med andra sömniga kollegor, under tystnad eller lågmält samtal
Det kan ju vara nedärvt förstås, eftersom en soluppgång är så mycket mer inspirerande än en solnedgång, som mer lockar till nöjen och dåligheter.
Man har en hel dag på sig att göra massa fel, som en kollega sa.
Men mest handlar det om tystnaden och stillheten. Man jobbar i bullriga miljöer, minst sagt, omgiven av högljudda människor.
Eller så möter man gnälliga eller arga människor varje dag.
Eller så flyr man från ett hemmakaos med gråtande barn och en lat karl till en stunds stillhet med en ljudbok på resan till jobbet.
I senvinterottan längtar man efter de daggmjuka morgnarna när solen börjat värma ordentligt och grönskan kommer tillbaka, fågelkvitter, sommardofter.
Och till en rejäl kopp kaffe naturligtvis.
