Få områden är så viktiga för låginkomsttagare som socialpolitiken.

En fungerande social trygghet vid sjukdom och utsatthet är en pendang till arbetsmarknadspolitiken och fackens roll att försvara rimliga löner.

Men på få områden har arbetarrörelsen under senare år tappat så mycket av initiativet som här.

Beslutet att ta bort Alliansens fattigdomsskapande bortre tidsgräns inom sjukförsäkringen var bra men följdes aldrig av fler återställare.

Domstolsutslag medförde i stället hårdare regeltolkningar.

Och den rödgröna regeringen drev själv på nedmonteringen genom att kräva färre sjuka inom sjukförsäkringen och besparingar inom LSS som reglerar stöd för människor med funktionsnedsättningar.

Regeringen meddelar nu att människor med funktionsnedsättning åter ska få rätt till stödinsatser för att andas och för att äta, något förvaltningsdomstolen häromåret slog fast att lagstiftning inte tillåter.

Om detta är något att yvas över är botten inte bara nådd utan passerad. Att rätta till ett misstag är ingen reform.

Samtidigt kommer rapporter om drastiska fall i beviljad sjukpenning, och Försäkringskassan vädjar själv till regeringen att förändra LSS.

Kräftgången för de lågbetalda som inte kan skaffa sig privata sjukförsäkringar får inte fortgå.

Vi väntar på ordentliga reformer, inte bara nödutryckningar.