Sägs upp efter 44 år för långsamt jobb – hur snabb måste man vara?

Brevlådelocket slamrar upp. Dalademokraten dunsar ner innan locket smäller igen.

Ann-Christin Karlsson scrollar ner på mobilskärmen i framrutan där adresserna som ska ha tidningar anges.

Hon släcker strålkastaren som lyst upp lådan i mörkret och gasar snabbt vidare till grannen.

Med vänsterhanden, utan vante, plockar hon ihop tidningarna, Ludvika nya tidning och Arbetet denna gång, innan högerhanden, med vante, sekunden senare sträcks ut genom bilrutan och nästa låda slamrar.

Sex nätter i veckan i mer än 44 år har Ann-Christin Karlsson, 62, delat ut tidningar i Dalarna.

I is och snö, regn och dimma, har hon kört sin runda, men nu, när hon har tre år kvar till pension, kan det ta slut. Arbetsgivaren hävdar att hon jobbar för långsamt.

Jag kommer aldrig att få ett nytt jobb. Det är kört, det har till och med Arbetsförmedlingen sagt. I min ålder och med svår artros är det omöjligt

Problemen började för länge sedan. Ann-Christin har känt sig mobbad i 27 år, men det blev värre för tre år sedan.

Hon hade ett distrikt där hon körde elva mil varje natt längs smala landsvägar och slingriga grusvägar i skogen.

Förra vintern, när snön låg djup och halkan var svår, anmälde hon extra arbetstid nästan varje natt. Det gick inte att köra säkert, hinna alla milen och de runt 200 brevlådorna på de fyra timmar hon fick betalt fast hon jobbade på så snabbt det gick.

Ingen vill åka med

Det var hennes fackförbund Transport som uppmanade henne att anmäla all extra tid.

Varje vecka i två års tid redovisade hon exakt hur mycket hon jobbat, men arbetsgivaren ville inte betala och inte heller åka med för att se hur lång tid det tog, vilket även facket avböjde.

Konflikten den gången slutade i en förlikning som Ann-Christin kände sig tvingad att acceptera mot sin vilja.

I våras blev hon omplacerad och fick ett distrikt med kortare körsträcka, men med hyreshus utan hiss.

Hon, som lider av svår artros i knäna, sa att det var omöjligt.

Trots utlovat läkarintyg, krävde arbetsgivaren att hon skulle testa distriktet. Annars kunde hon sägas upp för arbetsvägran.

– Jag gick i trapporna med mina kryckor och tidningarna under armen. Upp tog jag mig, men ner var nästan omöjligt. Jag fick så ont att jag blev sjukskriven redan efter första dagen.

Hon omplacerades igen. Till det distrikt hon kör nu.

Det som är Ludvikas största med närmare 600 abonnenter. Inte heller här räcker tiden.

I stället för att vara klar klockan sex då hennes arbetstid slutar har hon ofta kört till både sju och halvåtta trots att hon kör så snabbt som trafikreglerna tillåter och plockar ihop tidningarna i farten.

Liksom förr kräver hon ersättning för extra tid. Liksom förr, får hon inte betalt, och varken arbetsgivaren eller facket vill åka med och mäta distriktet för att se hur lång tid det verkligen tar.

– Att ge mig som har jobbat i 44 år och slitit ut knäna i trappuppgångarna det största distriktet är vansinne. De hoppades att jag skulle säga upp mig själv, men det tänker jag aldrig göra.

”Jag älskar mitt jobb”

Bladen som sitter kvar på häckarna där brevlådor gömmer sig är vita av frost och villorna ligger mörka på höjderna med utsikt över staden.

Knutlampor som vita pärlband och gatlyktornas gula sken. Ann-Christin kör vidare.

Ensam vaken vid fyratiden på morgonen. Radion som sällskap och slamret från brevlådorna.

Hon älskar sitt jobb, gillar att köra bil. Vägarna hon kört genom dalaskogar, förbi sjöar, ängar och vattendrag har varit vackra.

Vår, sommar, höst och vinter. Ensam i bilen har naturen kommit nära. Det kommer hon att sakna.

I mitten av december förra året skulle Ann-Christin Karlsson ha jobbat sin sista arbetsdag.

Då hade det gått ett halvår sedan hon blev uppsagd av personliga skäl. Hon säger att det knappast beror på arbetstempot utan snarare på att hon varit obekväm.

Hon har sagt ifrån och krävt mer tid. Hävdat sin rätt att köra i alla fall nästan lagligt.

Dessutom har hon gått till facket med problemen.

– De andra hinner inte heller på tiden de får, men de är inte med i facket och bråkar inte, säger hon.

Transport har stämt Tidningstjänst i Arbetsdomstolen och krävt att uppsägningen ogiltigförklaras för att den saknar saklig grund.

Ann-Christin får nu behålla sin anställning tills domen faller, vilket hon är glad över.

– Jag kommer aldrig att få ett nytt jobb. Det är kört, det har till och med Arbetsförmedlingen sagt. I min ålder och med svår artros är det omöjligt.

”Jäklar vad skönt att få pinka!”

Klockan har blivit 05:38 när den gula postbilen svänger in bakom postens gallergrindar i industriområdet.

Då har hon kört i ett sträck utan några pauser.

Tre gånger har hon stannat och gått ur bilen. Två för att lägga tidningar i brevlådor som inte går att nå från bilen, och en för att fylla på tidningarna från bakluckan.

Efter klagomål på att tidningen delats ut sent har Ann-Christin tillfälligt blivit av med en tredjedel av sitt distrikt.

Nu räcker tiden, om hon håller att jämt högt tempo. I alla fall när det är barbacke och brevlådorna inte täcks av snödrivor.

Om hon måste gå ur bilen vid fler brevlådor hinner hon aldrig.

När hon kommer ut genom grindarna efter att lämnat bilen, är det första hon säger:

– Nå, körde jag långsamt? Maskade jag tycker ni, eller tog långa pauser?

Hon ler lite uppgivet och byter sedan tvärt ämne.

– Jäklar vad skönt att få pinka!

Att ge mig som har jobbat i 44 år och slitit ut knäna i trappuppgångarna det största distriktet är vansinne. De hoppades att jag skulle säga upp mig själv, men det tänker jag aldrig göra

Hon berättar att arbetsgivaren tidigare dragit av nio minuter från extratiden hon krävt vid ett långt arbetspass för att hon stannat och kissat i skogen två gånger.

Hon tolkar det som att hon inte får kissa på arbetstid.

Att åka tillbaka till postlokalerna som tidningsbuden utgår ifrån och där toalett finns är helt uteslutet.

– Då hade jag fått sparken direkt. De letar efter anledningar att klaga på mig. Jag har sagt att de får fixa kateter till mig så att jag kan kissa i bilen.

När hon kliver in i sin privata bil och kör hemåt gryr fredagsmorgonen.

Bara en natt till återstår av veckans arbete.

Om några månader kan ett helt yrkesliv vara över.