Pladdrig och blodig mansplaining från vit kränkt man

RECENSION. Nog för att danske Lars von Triers nya film är full av vämjeliga våldsamheter, men det som faktiskt provocerar mest är att han fyller en film på två och en halv timme med rent svammel.

För även om titelkaraktären och seriemördaren Jack (Dillon) tar livet av kvinnor och barn på de mest kreativa sätt, så ägnar han mest tid åt att prata om det stukade manliga egot och hur det passar in i vår historia.

Det utdragna samtalet förs med en man som heter Verge (Ganz) och utspelar sig i ett mörkt rum där herrarna diskuterar och återberättar några av Jacks mest ”konstnärliga” mord.

Till en början är det faktiskt inte mer än så, men filmen tar en inte oväntad, men annorlunda, vändning innan man för all del plockar hem en rätt kul poäng i eftertexterna.

När filmen hade premiär i Cannes handlade mycket om att von Trier återigen var välkommen till festivalen efter att ha blivit bannlyst efter uttalanden om Hitler vid en tidigare medverkan.

The House that Jack built gör inte mycket för att mildra regissörens bråkiga sida utan filmen känns som att en vit kränkt man har gjort ett blodigt epos om en annan vit kränkt man.

Att Jack beskriver sig själv som en missförstådd konstnär är knappast en tillfällighet.

Den beska eftersmaken hade kunnat mildras om filmen hade innehållit någon form av budskap eller syfte, men detta är faktiskt en film som enbart ska provocera och förfära, vilket mest är tröttsamt.

Tekniskt sett är The House that Jack built välgjord och skådespelarna gör vad de kan i stela roller, men det kan knappast rädda att det är själva syftet och upplägget med filmen som skaver.

Så trots att det är mycket filmblod som rinner på vita duken, är det värsta att dränkas i den mundiarré som von Trier utsätter oss för.