Förra året var antalet arbetare från andra EU-länder som jobbade i Sverige det högsta någonsin.

Inte mindre än 106 799 EU-arbetare registrerades här, de flesta från Polen.

Man behöver inte tänka särskilt länge för att inse att situationen blir ohållbar om dessa arbetare får extra låga löner, långt under vad svenska arbetare tjänar.

Företagen med lågavlönade arbetare från andra länder vinner då lätt upphandlingar eller blir anlitade som underleverantörer. Dessa företag från övriga EU kan ju utföra samma jobb till lägre pris.

Den enda möjligheten för andra företag att ta upp konkurrensen blir då att vara ännu mer effektiva eller att även dessa andra företag sänker sina egna anställdas löner.

Det här är elementär marknadsekonomi. Därför är det förvånande att svenska arbetsgivarorganisationer och Alliansanhängare ständigt ödslar krut på att förmedla felaktigheter.

Mot all empirisk kunskap påstår de att sänkta löner för en del av arbetarna, till exempel de från andra länder, inte alls har någon inverkan på andra arbetares löner.

Med undergångstoner som gränsar till nationalkonservativ extremism utmålar de dessutom sänkta löner för lågbetalda arbetare som snudd på nödvändiga för att rädda nationen Sverige.

Tidigt i detta flöde av vulgärpropaganda lade riksdagens mest nyliberala parti Centern fram förslaget att sänka lågavlönades löner genom tvingande lagstiftning.

Det senaste inslaget är en ny rapport från Ratio om att lika lön för lika arbete eventuellt är ett brott mot den fria rörligheten inom EU.

Ratio är näringslivets egen forskningsorgan och därför är slutsatsen i och för sig inte förvånande.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv har ju sedan länge ansett att en större del av löneförhandlingarna bör avgöras lokalt, vilket skulle skapa löneskillnader utifrån vad de enskilda företagen kan och vill betala i lön och inte utifrån vilken lön arbetet är värt.

På så sätt skulle vinstmarginalen kunna hållas konstant och de anställda skulle i stället tvingas ta smällen med sänkta löner om företaget går dåligt.

Men det skulle vara klädsamt om arbetsgivarnas organisationer någon gång i stället kunde stå upp för den svenska modellen.

Kollektivavtal som gäller alla garanterar ju också en sund konkurrens mellan företagen.

För många EU-länder blev motgångarna för det egna landets företag en avgörande faktor för att följa Sveriges linje om lika lön för lika arbete.

Dessa länder märkte att det egna landets företag blev utkonkurrerade av företag från de gamla östblocksländerna.

I veckan kom också Europaparlamentet, EU:s medlemsländer och EU-kommissionen äntligen överens om nya hårdare regler.

För svensk del innebär det att svenska kollektivavtal ska gälla för alla på svensk arbetsmarknad, att det införs ett tak på sex månader för provanställningar och en bättre reglering av så kallade nolltimmesavtal, där SMS-anställningar och anställningar genom att anmäla sig till olika plattformar på nätet ingår.

Naturligtvis borde dessa regler ha införts för länge sedan inom EU.

Då skulle vi ha kunnat slippa en stor del av den främlingsfientliga propagandan från SD och andra nationalkonservativa partier i Europa som riktar sin ilska mot arbetare från varandras länder, i stället för mot de regelverk som en borgerlig konservativ majoritet skapade i EU med syftet att öka löneskillnaderna.

Samtidigt vet de fackliga organisationerna att kampen långt ifrån är slut.

Den obehagliga retoriken från högerpolitiker om att sänka redan lågavlönades löner kommer att fortsätta trots nya regler.

Facken lär därför bli  tvungna att fortsätta försvara tesen om lika lön för lika arbete.