”Bättre arbetsvillkor krävs för anställda i LSS”
De som arbetar med att höja fri-hetsgraden för samhällets mest utsatta arbetar själva med de sämsta frihetsgraderna. Detta skulle få fackförbund acceptera, skriver Torleif Johnson, undersköterska och personlig assistent.
Statens huvuduppgift måste vara att göra personlig assistent till ett attraktivt yrke, skriver debattören.
Stödet åt de mest behövande för att kunna leva ett någorlunda självständigt liv definierar oss som human nation.
Statens genomsnittliga åtagande per personlig assistans är en miljon kronor per år. Det är väl investerade pengar.
Ingen människa är en ö. Med LSS tillgodoses inte bara personkretsens behov.
De i nära anknytning tillåts leva någorlunda obehindrat tack vare rätt LSS-insatser.
Barn kan gå i skolan och helhjärtat satsa på studier. Makar, syskon och föräldrar kan bidra med sin yrkesinsats utan att gå sönder av oro.
Varje beviljad LSS-insats möjliggör för en stor grupp människor att kunna förverkliga sina liv.
Priset för uteblivna LSS-insatser blir minst lika högt. Det är i detta perspektiv man ska värdera LSS och de påstått skenande utgifterna.
Med ständigt hög personalomsättning och lojala medarbetare utnyttjade till bristningsgränsen är det inte lätt att optimera verksamheten
LSS är en rättighetslag som förutsätter behovsprövning.
RUT- och ROT-bidragen som har skenat iväg har i motsats till LSS tillfallit de mest välbeställda i samhället och är helt utan behovsprövning.
Den 10 januari kom betänkandet om översynen av LSS och assistansersättningen.
Utredningens huvudbudskap är att det inte handlar om ytterligare besparingar. Frågor som kompetensförsörjning och ansvarsfördelning lyfts fram.
Om huvudfokus hade varit hur samhällets insatser ska fördelas och organiseras så att hjälpen till de mest behovskrävande fungerar som tänkt, hade rådande systemfel inom assistansvärlden genomlysts.
Det som gjort Sverige till en framgångsrik exportnation och ett utvecklat välfärdssamhälle är att arbetsmarknadens parter vuxit sig någorlunda jämbördiga.
Detta har befrämjat produktivitet och innovationsförmågan. Hög facklig organisationsgrad är en förutsättning.
Inom personlig assistans råder i dag en skriande obalans mellan LSS-huvudmän och anställda. Andelen fackligt anslutna är knappt 25 procent.
Det råder en paradox att de som arbetar med att höja frihetsgraden för de mest utsatta i samhället själva arbetar med de sämsta frihetsgraderna som få fackförbund skulle acceptera.
Statens huvuduppgift måste vara att göra personlig assistent till ett attraktivt yrke och se till att yrkesförberedande utbildning blir en grundförutsättning
Detta är fackförbundet Kommunals dilemma, man saknar mandat att ta tillvara samtligas intressen.
Utan en etablerad maktbalans kan kostnadsutvecklingen för personlig assistans skena iväg.
Med ständigt hög personalomsättning och lojala medarbetare utnyttjade till bristningsgränsen är det inte lätt att optimera verksamheten.
Det krävs rejäla förbättringar för att LSS och personlig assistans ska nå upp till betingelser jämförbara med arbetsmarknaden i övrigt.
Där gömmer sig de största samhällsvinsterna.
För detta krävs ett betydligt mera lyhört regelverk kring ersättningar.
Statens huvuduppgift måste vara att göra personlig assistent till ett attraktivt yrke och se till att yrkesförberedande utbildning blir en grundförutsättning.
