Johannes Klenell: Ska vi förlåta IS-krigare?

Det är bara det oförlåtliga som kan förlåtas skrev tidigare ledamoten i Svenska akademien Sara Stridsberg i Expressen Kultur härom veckan.

Så hur ska vi då förhålla oss till de IS-medlemmar och deras familjer som nu säger att de vill återvända hem?

De som gjort det allra mest oförlåtliga. Som i hängivelsens namn släppt allt de har för händer och rest till ett påhittat kalifat för att delta i en dödssekts brott och övergrepp. Det är inte enkelt.

Efter att IS fästen fallit i Syrien får vi nu se intervjuer med yrvakna människor som säger att de aldrig deltog i terrorn, krigandet eller morden. De vill hem till Sverige. De var ambulansförare, sjukvårdare, chaufförer säger de.

Och vi skakar på huvudet. För om deras berättelser stämmer så var hela IS bara en enda stor rörelse av sjukvårdare och transportarbetare.

Här behöver vi tala om individens ansvar i det kollektiva. En del i den kollektiva hängivelsens övergrepp är just att ingen känner att den är en del av de stora konsekvenserna. Lidandet man skapat.

Ingen kan väl tro att någon som begav sig till Syrien gjorde det utan att känna till de brott sekten begick?

Förlåtelse kommer med ett dyrt pris. Kräver av oss att vi faktiskt menar det. Att vi är redo att gå vidare. Reparera tilliten

Detta måste ha rättfärdigats av hängivelse. Tron att det onda som gjordes, det gjordes för ett större gott syfte.

Det ursäktar inte brotten. Och det ursäktar inte delaktigheten i lidandet som blev konsekvensen.

Även den eventuelle ambulansföraren var en del av den infrastruktur och fanatiska krigsapparat som utgjorde IS.

När man vaknar upp ur hängivelsens njutning så har oftast allt redan gått för långt.

I IS fall handlar det inte bara om de fruktansvärda brott som begåtts där deras så kallade kalifat stod.

Det handlar också om hur man genom sina terrordåd i väst bröt ned den kollektiva tilliten som är vårt samhälles fundament.

Hur de fick oss att tappa tron på att vi kunde lita på varandra.

Tänka att lastbilen parkerad på Drottninggatan kunde förvandlas till en dödsmaskin. Människan där borta en eventuell bomb.

Det är en konsekvens av hängivelsen. I extasen av att ha skapat ett ideologiskt eller religiöst ”vi” demoniseras och dehumaniseras alla andra.

Genom den extasen kan vreden över  egna tillkortakommanden och orättvisor riktas mot ett utpekat ansiktslöst kollektiv.

Offren däremot. De förblir de individer de var. Så även efter att man vaknat upp ur kollektivets extas.

De döda sörjs. De skadade lever med sina smärtor och trauman.

Vi hårdnar av vår vrede och rädsla. Blir cyniska.

Hur ska vi kunna veta att den som en gång gjort illa inte kommer kunna göra det igen?

Tänka att lastbilen parkerad på Drottninggatan kunde förvandlas till en dödsmaskin. Människan där borta en eventuell bomb

Vilka garanter har vi? Vem kan skada oss härnäst?

Och det är just den konsekvensen som gör att jag inte tycker den här frågan är enkel.

Att de här människorna behöver lagföras är bortom allt tvivel. Sanningen om deras brott måste fram.

Men bortom viktiga principer och diskussioner om rättssamhället eller det heliga medborgarskapet finns en, för mig, ännu större nyckelfråga.

Vad händer med ett samhälle när det hårdnar?

Hårdheten är en konsekvens av ett trauma. Samhällskroppen har utsatts för ett grovt övergrepp.

Nu behöver vi ta ut riktningen.

Konstruera ett ”efter”. Ett skyddande och förlösande narrativ om oss själva och vår omvärld för att hantera framtiden.

Hämnden är en väg. Vi svarar med vrede. Genom att utplåna de som skadat oss.

Kanske till och med deras barn för att vara på den säkra sidan.

Likt romarna strör vi salt i Kartagos odlingsbara jord. Men hämnd leder till fortsatt konflikt.

Konflikter skapar inte nödvändigtvis vinnare.

En annan väg är självutplåning. Dekonstruera det man var och bli något annat för att skydda sig mot framtida övergrepp.

Vi sluter oss. Stänger gränserna. Slutar tro på gamla ideal om öppenhet. Blir allt hårdare.

En del i den kollektiva hängivelsens övergrepp är just att ingen känner att den är en del av de stora konsekvenserna. Lidandet man skapa

Men vilka blir vi av resultatet? Förvandlas vi till något bättre?

Eller är det bara så att hårdnaden blir ett steg mot den ”vi mot dem”-retorik som i slutänden leder till att även vi dras med i demoniserande hängivelse mot den andre?

Den vägen tredje är förlåtelse och försoning. Den tyngsta vägen.

Förlåtelse kommer med ett dyrt pris. Kräver av oss att vi faktiskt menar det.

Att vi är redo att gå vidare. Reparera tilliten.

Den kommer också med förpliktelser för den förlåtne.

Försoning kan bara ske om förövaren visar att den känner verklig ånger.

Att den inte kommer skada någon igen. Om inte båda parterna tror på förlåtelsen så blir den meningslös.

Då har den inte hänt. Därför är inte heller förlåtelse per automatik ett naivt koncept.

Tvärtom. Den ska inte ges eller fås lättvindigt.

Det enda som kan förlåtas. skrev Stridsberg, det är det oförlåtliga.

Därför är strävan efter förlåtelsen, i en tid där det är så lätt att välja att hårdna, det vackraste fundamentet i vad som gör oss till människor.