I efterdyningarna av det stora varslet på Arbetsförmedlingen läser jag med förundran mängder av tidningstext, såväl ledarsidor som artiklar fyllda med intressanta aspekter på Arbetsförmedlingens uppdrag och resultat.

Det är min arbetsplats sedan snart sju år som beskrivs.

Nu framstår plötsligt, utan det tidigare löjets skimmer, vilket komplext uppdrag myndigheten faktiskt har.

Matchningsproblematiken beskrivs även den sakligt.

Att det inte går att lasta myndigheten för att det till exempel inte finns tillräckligt med utbildad vårdpersonal, utbildade lärare/förskollärare och andra kompetenser som arbetsgivarna efterfrågar.

Är det så att vi måste bryta ner en verksamhet, som nu Arbetsförmedlingen, helt i grunden för att kunna börja syna den prestigelöst i detalj?

Att vi först nu kan prata mer fritt och öppet kring myndighetens uppdrag? Vad som fungerar bra kontra mindre bra?

Före varslet var en förändringsresa på gång. Ja, det är det fortfarande.

Men vad än myndigheten gjort så har den, som tyngd av ett ankare, troget legat kvar i skvalpet längst ner i förtroendeligan med alla övriga myndigheter över sig.

Därför är den nyanserade debatten som nu uppstått riktigt uppfriskande. Och äntligen diskuteras ett namnbyte av myndigheten då det nuvarande verkligen är missvisande

Eva Sjögren

Det har varit som att Arbetsförmedlingen är dömd till en evig förbannelse vad gäller förtroende.

Debatten är nu mer tydlig och analyserande, vilket vi själva sedan länge efterfrågat på myndigheten, vi som arbetar här.

Vi har velat nå ut till allmänheten med information om vilka uppdrag myndigheten faktiskt har. Visa på komplexiteten. Att inga enkla lösningar finns.

I så fall vore ett Nobelpris givet.

Även den stora Arbetsmarknadsutredningen som presenterades i januari visar komplexiteten i uppdraget. Vissa uppdrag har Arbetsförmedlingen gjort bra, vissa mindre bra.

Som vanligt är inte allt enbart svart eller vitt. Den som tror det gör sig själv en otjänst.

Arbetsförmedlingen har sannerligen varit en politisk slagpåse genom åren.

Att jobba på en myndighet som ständigt ifrågasätts av våra politiker är en utmaning för oss medarbetare.

Man får liksom hela tiden börja från noll och bygga förtroende vilket är en tidsödande process.

Därför är den nyanserade debatten som nu uppstått riktigt uppfriskande. Och äntligen diskuteras ett namnbyte av myndigheten då det nuvarande verkligen är missvisande.

Nu får framtiden utvisa myndighetens och de privata aktörernas effektivitet!

Kristallkulan är sannerligen otydlig!