Den gränslösa fifflarfesten

ESSÄ. Det finns mycket man kan nysta i och hetsa kring som Twitter-aktivist; som 16-åriga Greta Thunbergs eventuella kopplingar till en viss PR-strateg, högtalarutsända böneutrop i Växjö, eller varför inte kulturminister Amanda Linds hår.

Betänk samtidigt följande: Varje år blåser en stor del av planetens ekonomiska eliter vanliga skattebetalare på tusentals miljarder kronor.

Pengar som hade kunnat finansiera skolor och sjukvård, bättre pensioner och ett humant flyktingmottagande, men som nu i stället trollas bort och går till lyxkonsumtion.

I samma veva erbjuds korrupta makthavare, oligarker och drogkarteller en diskret och driftsäker pengatvätt där allt smutsigt blir skinande rent.

Något att syna närmare? Att ilskna till över?

Det tyckte åtminstone den brittiske journalisten Oliver Bullough, som skrivit den internationellt rosade boken Moneyland: why thieves and crooks now rule the world and how to take it back (Profile Books, 2018).

Pengalandet, som Bullough beskriver det, är en på samma gång fysisk och virtuell dimension som existerar parallellt med den vanliga och synliga; ett avigt underland som suger åt sig vinster och förmögenheter ungefär som svarta hål slukar materia.

Myrstacken är summan av alla handlingar. Och om man trampar på en myra, eller arresterar en skum advokat, kommer resten att fortsätta som om ingenting har hänt

Men pengarna försvinner inte. De osynliggörs bara för världens skattmasar och polismyndigheter.

Globaliseringens mörka sida, med andra ord. Svarta pengar som teleporteras genom skatteparadis som Brittiska Jungfruöarna, Jersey och Schweiz; allt under överinseende av en bolmande skatteflyktsindustri med ett överordnat mål för ögonen: vinst.

Hur stort är Pengalandet? Ingen vet.

Forskare som försökt uppskatta summan har landat i allt mellan 8 000 och 35 000 miljarder dollar. För några år sedan.

I Västeuropa rör det sig om cirka 10 procent av hushållens finansiella tillgångar, enligt ekonomen Gabriel Zucman.

I Afrika 30 procent. I Ryssland 52 procent. IMF uppskattar inflödet till omkring 2 600 miljarder illegala dollar årligen.

Och då har inte storföretagens avancerade skatteplanering räknats in.

Det säger sig självt att ett fenomen vars uttalade poäng är ”sekretess” inte låter sig granskas hur som helst. Eller som Bullough skriver: ”du skymtar det bara genom dörrar som du saknar nycklar till”.

Och det krävs inte bara journalistisk nit utan kontakter och lite tur för att dyrka upp låsen och ta bovarna på sängen.

Pengar som hade kunnat finansiera skolor och sjukvård, bättre pensioner och ett humant flyktingmottagande, men som nu istället trollas bort och går till lyxkonsumtion

På senare år har ett antal visselblåsare och ett internationellt nätverk av journalister gläntat på dörren.

Även Bullough belyser ett antal skuggvarelser, men anlägger därutöver en välbehövlig systemanalys som tecknar ett begripligt mönster i hyperkapitalismens kaos.

Pengalandet placeras i ett historiskt sammanhang. Allt började med ett gäng brittiska bankmän som på 1960-talet upptäckte ett sätt att frigöra hemlösa amerikanska dollar som stoppats i schweiziska bankfack.

De idkade finansiell ingenjörskonst, utnyttjade lagar och regler i ett land, en jurisdiktion, för att kringgå lagar och regler i ett annat.

De fann kryphål genom vilka pengar kunde slussas, försvinna och dyka upp i en tillgänglig form.

Detta gladde allt från exnazister och diktatorer i Latinamerika, till rika individer i väst som ville gömma inkomster för fruar och skattemyndigheter.

Systemet växte, och undergrävde de kapitalregleringar som införts efter andra världskriget i syfte att skydda världsekonomin.

Och med Internet förvandlades fysiska värdepapper till digital information, vilket öppnade nya motorvägar för Pengalandets leverantörer: advokatbyråer, revisionsfirmor, banker.

I dag är uppläggen oerhört avancerade, med långa serier av brevlådeföretag, stiftelser och konton, upplägg som liknar anonymiseringstjänster på nätet. Komplexa, men samtidigt lättillgängliga för den som sitter på tillgångar.

Vill du betala 30 procent i kapitalinkomstskatt eller en smärre avgift till uppläggens administratörer? Valet är ditt, om du är rik och har de rätta kontakterna.

Poängen är att du inte ens behöver flytta.

Du kan bo kvar i din våning på Strandvägen eller i villan i Djursholm, medan pengarna tas om hand, anonymiseras och landar på ett bankkort kopplat till ett utländskt konto eller plöjs ner i fastigheter och yachter.

Officiellt ägs husen och båtarna av ett brevlådeföretag, men egentligen är de dina.

Vi bebor alltså en värld där vissa kan välja sina egna lagar. ”De rika lever globalt, resten av oss inom gränser”, skriver Bullough.

Ojämlikheten är inte bara ekonomisk utan juridisk. Som om adelsprivilegierna, skattefrälset, har återupprättats.

Var befinner sig då de här frågorna i svensk debatt? Tyvärr rätt långt ifrån mittfåran.

Där har i stället den högernationalistiska ”antielitismen” erövrat megafonerna.

Detta gladde allt från exnazister och diktatorer i Latinamerika, till rika individer i väst som ville gömma inkomster för fruar och skattemyndigheter

Och då handlar det inte om de ekonomiska eliternas skattefiffel och mygel, utan om ”kulturmarxisternas”, ”vänsterliberalernas”, ”feminazisternas” och ”miljöfascisternas” påstått samordnade övergrepp på ”svenska värderingar” och ”vanligt folk”.

Det Bullough skildrar är dock ingen eliternas konspiration.

Om någon styrde Pengalandet vore det lättare att angripa.

I stället liknar det en myrstack, där hundratusentals inblandade agerar på stimuli och formar ett visst rörelsemönster.

Myrstacken är summan av alla handlingar.

Och om man trampar på en myra, eller arresterar en skum advokat, kommer resten att fortsätta som om ingenting har hänt.

Det krävs insatser på nationell nivå, pengar och kunskap till skattemyndigheterna.

Framförallt behövs politiska åtgärder på global nivå.

Och förändringen måste till, för Pengalandet undergräver inte bara välfärden.

Det undergräver demokratin.