Johannes Klenell: Vad gör en kulturman på Melodifestivalen?

Tristessen går inte direkt att ta på inne i Leksands ishockeyarena när jag kliver in på första genrepsdagen inför helgens melodifestival.

Snarare är korrekt beskrivning av stämningen att den är så tunn att syret knappt går att andas.

Ett stillsamt gäng nöjesjournalister sitter längst fram vid scenen i det sjukliga skenet av sina laptopskärmar.

På scenen står en kille jag aldrig hört talas om. Fan. Borde kanske ha läst något alls om Melodifestivalen innan jag åkte hit.

Borde kanske åtminstone sett något på TV.

Vad gör jag ens här? Jag, en kulturman av börd, Ranelidklass, en rockpoet, står i en ishall och beskådar en för mig okänd spelevink på scenen som lyckas med bedriften att vara extremt extrovert och helt anonym samtidigt.

Ska det vara såhär? I tre dagar.

Nej. Nu är jag med igen. Nästa artist vet jag vem det är.

Dolly Style ler. Jag försöker minnas hur man gör samma sak. Managern knäpper bilden. Hon tittar på skärmen. Fnyser och säger: Jo. Du… ehm… fastnade

Tre animerade dockor dyker upp på scenens bildskärm.

Dolly Style har jag koll på. De har Fredrik Strage skrivit om i DN Kultur. Jag är givetvis prenumerant.

Har till och med papperstidningen. Men den läser jag inte. Den bär jag till pappersinsamlingen.

Jag prenumererar såklart enbart på DN som ett manér. Den ligger på hallmattan varje morgon som kompensation för min egen bonnighet.

Jag läser DN på internet. Ja, eller om sanningen ska fram läser jag nog mest Strage en gång i veckan.

Betalar 479 kronor i månaden för det. Det är vad det kostat mig att veta vilka Dolly Style är. Han slutar aldrig skriva om dem.

Men vänta. Dockorna byts mot en bild av en ren. Har Dolly Style inspirerats av kulturministern?

Låten heter Habibi. De ser ut som japanska mangafigurer. Kanske har de även skaffat dreads.

Jag blir nyfiken. Finns det en gräns där man approprierat så mycket kultur att man får frikort?

Nä. Renen försvinner. Jon Henrik Fjällgrens boskap hade förvillat sig in i docklandet.

Tydligen ska disneyvarianten av rapparen Kitok också vara med. Det är bra.

Vad gör jag ens här? Jag, en kulturman av börd, Ranelidklass, en rockpoet, står i en ishall och beskådar en för mig okänd spelevink på scenen som lyckas med bedriften att vara extremt extrovert och helt anonym samtidigt

Jag grät när jag såg Fjällgren första gången i final. Blev berörd. En jojkande same från Colombia – i Melodifestivalen.

Björn Söders stora mardröm. Det svennigaste programformatet som finns, blandat med samisk world music i Lejonkungentappning.

Vare sig Dolly Style eller Fjällgren är starka låtmässigt. Det talar inte emot dem.

Här finns inga starka kort. Och i de blindas land är den enögde kung. De går såklart vidare.

Fjällgren till final, han har eld på scenen. ”Alla älskar pyro!” utbrister en scentekniker. Hon har rätt.

Dolly Style? De skiter i allt. Har knappt en scenshow. Eller låt. Men sjuåringar är helt dumma i huvudet. De går till andra chansen.

För vem ska annars göra det? Ja, inte fan vet jag.

Jag är en vuxen kulturman i en ishall i Leksand, inte ett barn som röstar med hjärtappen på lördag.

De vet säkert vem killen som inledde repetitionen var.

Hör Martin Stenmarck sjunga upp bakom scenen. Något som låter som Ladies Night framfört i en dusch kan framstå som lite sexigt. Men det är det inte.

Det är en lång väg ut ur mörkret. Alla repar tre gånger.

Efter att ha sett två nummer har jag konsumerat nästan lika mycket ”mello” som ni slapptaskar får i er hemma i TV-soffan på lördag.

Här finns inga starka kort. Och i de blindas land är den enögde kung. De går såklart vidare

Och då är det fem kvar. När jag sett hälften är det olidligt. Kommer på mig själv med att inte ha druckit vatten på hela dagen. Är skakig. Går mot pressrummet.

Där står Dolly Style och intervjuas av Expressen. Jag är trots allt i tjänst.

Måste. Vara. Folklig. Det är order från redaktionen. Frågar managern om jag får ta en selfie.

Munnen och käkarna kärvar av vätskebrist. Läpparna är torra. Hjärnan yr av att ha överdoserat musik jag inte kan relatera till.

Dolly Style ler. Jag försöker minnas hur man gör samma sak. Managern knäpper bilden.

Hon tittar på skärmen. Fnyser och säger: ”Jo. Du… ehm… fastnade.”

Först nu får jag se hur jag mår. Avgrunden stirrar tillbaka på mig från iPhoneskärmen.

Det är inte artisternas fel. De vet hur man ler på kommando.

De ler sig igenom världens tråkigaste genrep inför tjugotalet oengagerade journalister.

En liten klunga random gamla Idoldeltagare och annat löst folk i fem år gammal streetwear längst bak i lokalen verkar agera entourage till hela produktionen.

De jobbar hårdast av alla här. För entouraget ler också. Jublar efter varje låt.

Alla tre gånger sju framföranden.