Makteliten drar ifrån, visar LO:s studie Makteliten förlorar markkontakt.

Som Arbetets ledarsida tidigare har skrivit tjänar den ekonomiska makteliten nu motsvarande 59,2 industriarbetarlöner, eller lika mycket som 86 städarlöner.

Det innebär att en städare under hela sitt yrkesliv inte ens kommer upp till hälften av vad en person ur den ekonomiska makteliten tjänar på ett enda år.

Eller uttryckt på ett annat sätt, en person ur den ekonomiska makteliten tjänar lika mycket på tio arbetsdagar som en städare gör på tre år och fyra månader

Och i denna verklighet har C, L, MP och S slutit en överenskommelse, januariavtalet, med 73 politiska reformer under kommande mandatperiod där det står att skatterna ska sänkas med ytterligare 20 miljarder kronor, främst för de redan högavlönade.

Bara avskaffandet av värnskatten, som ska genomföras den 1 januari 2020, kommer att ge de 50 topparna i den ekonomiska makteliten i snitt 67 000 kronor i sänkt skatt per person – i månaden!

Det här är allvarligt.

Ökade klasskillnader följer ett internationellt mönster – organisationen Oxfams senaste rapport visar att de personer som nu tillsammans äger mer än hälften av Jordens rikedomar ryms i en ordinär linjebuss.

Och sorgligt nog är de politiska följderna lika tydliga: I land efter land förlorar de traditionella demokratiska partierna mark till extremhögern som lovar framsteg om bara nationens gränser stängs och oliktänkande tystas.

Sverige, där 82,5 procent fortfarande röstar på traditionella demokratiska partier, har lyckats förhållandevis bra, till stor del genom en lönebildning som tack vare starka fackföreningar har lyckats hålla uppe löneutvecklingen på ett sätt som få andra länder har mäktat med.

Men för en fortsatt gynnsam utveckling måste klassklyftorna ovillkorligen minska.

De klausuler i januariavtalet som ökar klassklyftorna, förutom skattesänkningar för rika också statlig inblandning i lönebildningen som riskerar att skapa fler låglönejobb, måste mötas med andra reformer som ger motsatt effekt.

Och med en fortsatt rödgrön regering kommer sådana förslag med stor säkerhet att läggas.

Men hur ställer sig då Centern och Liberalerna?

Centern och Liberalerna har bara förbundit sig att ställa upp för ett år i taget som stödpartier till regeringens budget.

Det innebär att stödet finns där för mandatperiodens första tid, när bland annat värnskatten avskaffas.

I ett senare skede, när den rödgröna regeringen försöker få med poster som även gynnar låginkomsttagare, finns inget i uppgörelsen som hindrar att de båda mittenpartierna hoppar av överenskommelsen och fäller regeringen.

Redan på presskonferensen när januariavtalet presenterades sa Annie Lööf: ”Den här regeringen måste varje år, budget för budget, förtjäna vårt förnyade förtroende.”

Efter att ha genomfört stora skattesänkningar för landets rika kan alltså Stefan Löfven i värsta fall finna sig övergiven av Centern och Liberalerna den dagen den rödgröna regeringen vill genomföra förbättringar för landets arbetande befolkning.

Det är ett skräckscenario för Socialdemokraterna men borde vara ett skräckscenario även för Centern och Liberalerna.

Att vid nästa val stå som de partier som gynnade de riktigt rika men som satte sig på tvären när vanliga löntagare kom på tal ger knappast fler röster.

Men däremot vind i seglen för nationalkonservatismen.

Januariavtalet har säkrat att vi nu har en regering utan extremhögerns inflytande.

Det blir nu mittenpartiernas uppgift att fortsatt hålla extremhögern utanför makten och se till att hålla ihop ett styre av demokratiska partier hela mandatperioden ut.

I annat fall kan det få allvarliga följder för den svenska demokratin.