”Att kalla januariavtalet det minst onda räcker inte”
Januariavtalet försvaras med att det är en kompromiss. Men kommer fackföreningsrörelsen att mobilisera mot förslag som försämrar arbetsrätten från regeringen Löfven? Det undrar Jan-Olov Carlsson, IF Metallklubben vid Volvo Lastvagnar Umeå.
Fackföreningsrörelsen måste ha beredskap inför de av S-regeringens förslag som är anfrätta av nyliberalt tankegods, skriver debattören. På bilden LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson på förstamajdemonstration i Göteborg.
Så kom då äntligen en regering på plats. Det finns dock många fackliga anledningar att inte vara jublande glad.
Det finns punkter i det så kallade januariavtalet som är en ren provokation mot de fackliga intressena.
Sänkt skatt för de rika, en större otrygghet på jobbet med förändringar i las och marknadshyror är frågor som förknippas med högerpolitik.
Det är också frågor som svensk fackföreningsrörelse har bestämda och negativa åsikter om. Ändå blir det regeringspolitik för den nya regeringen.
Det är punkter som ytterligare kommer att öka klyftorna i landet. I början av 1980-talet var skillnaderna i inkomst och välfärd som lägst.
Sedan dess har de ökat och ökningstakten är bland den högsta i västvärlden. Sverige har i dag näst flest miljardärer per capita i hela världen. Endast Schweiz ligger före.
Januariavtalet försvaras med att det är en kompromiss. Kompromisser handlar om att ge och ta.
Det finns därför anledning att fackföreningsrörelsen trappar upp beredskapen inför de förslag som är anfrätta av nyliberalt tankegods
Överenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna sägs vara det enda alternativet till en moderatledd regering med stöd av KD och SD.
En sådan regering hade inneburit ännu mer av högerpolitik. Så är det alldeles säkert.
Den viktigaste insikten är dock att fackföreningsrörelsen har blåst till strid mot varje försämring av arbetsrätten och åtgärder för att öka klyftorna i samhället som en högerregering har kommit dragande med.
Kommer fackföreningsrörelsen att mobilisera mot förslag i den riktningen från regeringen Löfven?
Eller kommer IF Metall och andra fack att ta på sig rollen som försvarsadvokater för försämringar eftersom det sägs göra mindre ont om dessa serveras av en (S)-regering?
En fråga vi måste ställa oss: Vad är mindre ont – en stridsvillig fackföreningsrörelse mot orätt-visor eller en fackföreningsrörelse som låter lojalitet med ”det minst onda” förlama en nödvändig kritik och kamp mot samhällets orättvisor?
Den fackliga kampen måste utgå från sakfrågorna.
Det finns därför anledning att fackföreningsrörelsen trappar upp beredskapen inför de förslag som är anfrätta av nyliberalt tankegods.
