Calle Fridén: Jag vill aldrig bliva stur

För ett par år sen fick jag ett brev från HSB. Nu är det dags att planera för ditt +55-boende, stod det.

Först begrep jag absolut ingenting, var det här verkligen till mig?

Jo, det var rätt namn, adress och ett födelsenummer som lät förskräckligt gammalt.

För nån gång för trettiofem år sen hade jag tydligen tyckt att det var en bra idé att ställa sig i kö för seniorboende – jag mindes det diffust liksom.

För det var ju på den tiden när femtiofemåriga byggnadsarbetare var utslitna och fattiga, och då var det ju vettigt att se till att det fanns handikapphandtag på toan och breda dörrar (för rullatorn).

Men det var ju då…

Jag stirrade misslynt på kuvertet, som den påminnelse om ålderdomen det var, och sen glömde jag bort saken.

Jag hade ju fullt upp med träning, fritid, fester, uteliv och matlagning.

Sjuk är jag aldrig och kroppen kändes inte särskilt sliten. Seniorboende?

Vem kunde ana att medelåldern skulle stiga så, att vi skulle bli så mycket friskare, att folk skulle ha lånat vansinnigt till konsumtion och att boende skulle vara så dyrt?

Inte en chans, femtio är det nya fyrtio (eller vad de brukar säga).

För så är det ju – vi som är friska är friskare än någonsin. Sjuttioåringar har aktiva sexliv, jojomän, åttioåringar tågluffar och går på rockkonserter.

Sextioåringar köper ny motorcykel och femtioåringar lånar kläder av sina tjugoåriga döttrar. För vi vill inte, kan inte, bli gamla.

Man kör så det ryker, säger en pensionerad kollega, som vill dö i skinnjackan på en hårdrockskonsert.

Att sitta i parken och mata duvor är inte ens ett avlägset alternativ.

Parken? sa kollegan, dit går man ju för att ragga på singeltjejer. Som också är i sjuttioårsåldern.

Så visst har vi aktiva, roliga liv. Om man har råd. Och om man mår bra: Alla mår ju inte bra, och alla har inte råd.

Att vara gammal och fattig är det jävligaste som finns, sa en kvinna till mig, för man vet att det aldrig kommer bli bättre, man kan inte hoppas på att hitta ett bättre betalt jobb, eller jobba mer.

Man har sin pension och därmed jämnt.

Jag håller med alla som tycker att pensionssystemet är orättvist, men samtidigt måste det ju för snart trettio år sen ha varit tämligen hopplöst att sia om framtiden, för det är ju vad ett pensionssystem är.

För så är det ju – vi som är friska är friskare än någonsin. Sjuttioåringar har aktiva sexliv, jojomän, åttioåringar tågluffar och går på rockkonserter

Vem kunde ana att medelåldern skulle stiga så, att vi skulle bli så mycket friskare, att folk skulle ha lånat vansinnigt till konsumtion och att boende skulle vara så dyrt?

Nån som har lust att göra en prognos för 2045? Inte det?

Men än så länge behöver jag inte fundera på det, för jag är ju inte gammal än. Vi kommer inte att bli gamla, o nej.

Det är först när man se bilder på sig själv och sina barn som man inser deras skönhet och sitt eget tilltagande förfall.

Eller att man låter när man sätter sig i en soffa (eller reser sig upp).

När man tycker att halv elva är sent en fredagskväll.

När bekväma byxor är viktigare än snygga byxor.

När polaren är flintis och farfar. Och tjejerna är mormödrar.

Det var liksom ingen som berättade hur man skulle göra när man blev gammal så vi får väl hitta på det själva då, med disco och rock’n’roll, för seniorboende blir det inte än på många år.

Calle Fridén är byggnadsarbetare och bor utanför Stockholm. Han finns på twitter samt ibland i egna bloggen Utsikt från ett tak.