En ny gymklassiker behövs för att lyfta styrkefeminism

Har du läst Sven Lindqvists Bänkpress?.

Frågan är standard på lyftarflaket. Den dyker oftast upp när man delat ett tag.

Han (nästan alltid en han) har fattat att man är en person som i vanliga fall bär glasögon.

Kanske har man bytt en och annan referens. För de flesta utanför gymmet är Sven Lindqvist känd som reseskildrare och kulturdebattör.

Hans Utrota varenda jävel från 1992 är en hyllad uppgörelse med Europas rasistiska idétradition.

Bänkpress gav han ut redan 1988. Men den är fortfarande aktuell. 2019 kanske i ännu högre grad än på länge.

Allt fler upptäcker just nu de många fördelarna med att bygga en stark kropp.

För den lilla grupp av trendkänsliga och köpstarka människor som har tid och råd att hålla sig med en hälsomedvetenhet har 200 kilo i marklyft blivit det nya Vasaloppet.

När bildad medelklass närmar sig styrketräningen är en kultförklarad essäbok en perfekt bro in i denna traditionella arbetardisciplin.

Bänkpress tjänstgör villigt som den självutnämnt intellektuella lyftarens snuttefilt. Något godkänt, kultiverat att prata om på flaket, där man inte riktigt känner sig hemma än.

Sven Lindqvist kände sig inte heller hemma i gymmet till en början.

I boken tar han läsaren med till Högdalsbadets romerska.

Där i bastun möter han sin nestor i kroppskulturens sköna konst.

För att lyfta tungt som kvinna är i grunden det samma som att säga att man underkänner ordningen så som den sett ut fram tills nu.Det är att bli stark inte bara för sin egen skull

Han kallar honom Vergilius, efter den romerske poeten.

Skallig, med en fysik som ”utstrålade självsäker, aggressiv manlighet”, utmanar den nya bekantskapen Lindqvist till att ompröva sin ursprungliga premiss.

Tidigare har författaren varit av åsikten att människan borde säga JA till sin kropp sådan som den är.

Men nu ger han sig av på en resa i styrketräningens värld, och förälskar sig i just bänkpressen.

I italiensk översättning har Bänkpress fått den vackra titeln Il sogno del corpo – ”kroppens dröm”.

Texten innehåller förutom styrketräningens historia även skildringar av en mängd vakendrömmar Lindqvist upplever där på bänken. Han tänker sig att han lyfter smärtan av sin pågående skilsmässa.

Nittio gånger, upp och ner. Det är den typiska bilden av mannen som lider i tysthet. Som betvingar den inre svagheten med muskelstyrka.

På Lindqvists gym glider varje människa runt som en ö. Träningen är för honom en utpräglat individuell erfarenhet.

Människan formar sin kropp ensam, har sina egna drivkrafter och sina egna mål.

Vill bli frisk, stark, vacker eller farlig för sin egen vinnings skull. Så tänker Lindqvist när han ligger i bänkpress.

Men så tänker inte jag.

Den största skillnaden mellan åttiotalets bodybuildingboom och den styrke-träningstrend vi ser 2019 är att även kvinnor i dag har en given plats på gymmet.

Detta är ingen självklarhet, tro det eller ej. Den kvinnliga lyftarhistorien är både dold och präglad av patriarkalt förtryck.

Länge ansågs kvinnor över huvud taget inte behöva muskelstyrka. De tunga sysslorna utfördes ju av män. Kvinnorna tog hand om barn och hem.

Senare, när klassamhället växte fram, började svällande muskler och valkar i händerna signalera lågstatus. Kvinnokroppar skulle vara finlemmade, graciösa.

Att en av de mest välkända och parafraserade symbolerna för kvinnlig styrka är bicepsflexande arbetaren ”Rosie the riveter” är ingen slump.

Borgarskapets damer skulle aldrig som hon spänt några muskler. Länge avrådde läkare till och med helt från fysisk aktivitet, eftersom kvinnokroppen är så skör.

I dag vet vi bättre, och den praktiska kunskap om styrketräning som allt fler kvinnor erövrar i dag håller på att förändra gymkulturen i grunden.

Är det därför han (nästan alltid en han) vill att jag ska läsa Bänkpress? För att jag ska veta min plats?

Kvinnorna jag talar med på gymmet vittnar om samma sak. Att bli stark har för dem sällan varit, som för Lindqvist, en fråga om fåfänga och att motsvara ideal

Lindqvist nämner ju knappt kvinnor, annat än som motpart till män.

När han söker svaret på varför åttiotalsmannen lyfter skrot frågar han sig: ”Är detta svaret på kvinnans frigörelse och den ifrågasatta mansrollen? Om överarmsmåttet är större än midjemåttet kan väl ingen tvivla på att man är en riktig karl…?”.

När kvinnan vinner makt i samhället försöker mannen, enligt Bänkpress, återta den samma genom att fysiskt bli större.

Han bygger sin kropp ointaglig för att besegra naturen.

Och därmed också kvinnan, som ju är en del av den. Lindqvist liknar processen vid reformism.

Ett långsamt, målmedvetet arbete mot något bättre.

Så kan man förstås se på saken. Om man redan är på insidan, har full tillgång till allt.

Till rummet, till sin kropp, till makten.

Men ingen av kvinnorna jag träffar på lyftarflaket talar någonsin om reformism. För alla kommer utifrån.

Deras berättelser är nästan alltid identiska.

De har tyckt illa om sina kroppar. Straffat sig själva, ätit för lite, tränat för mycket, skärmat av intellektet från fysiken, försökt vara bara huvud, försökt glömma att de ens har en kropp. Självhatet är så kraftfullt va.

Det har också drivit mina steg framåt genom åren. Tidiga morgnar, sena kvällar, hungriga nätter.

Att börja lyfta kunde mot den bakgrunden för mig aldrig bli någon strikt individuell erfarenhet.

Handlingen var tvärtom till sist absolut nödvändig för att jag alls skulle kunna göra nytta som medmänniska.

Kvinnorna jag talar med på gymmet vittnar om samma sak. Att bli stark har för dem sällan varit, som för Lindqvist, en fråga om fåfänga och att motsvara ideal.

Att börja lyfta som kvinna är ofta tvärtom att frivilligt ge upp den kampen.

Att säga hej då till ett feminint normbeteende och utseende, för att vinna detta: tillgången till en hjärna som inte längre endast tänker patriarkatets tankar.

Länge ansågs kvinnor över huvud taget inte behöva muskelstyrka. De tunga sysslorna utfördes ju av män. Kvinnorna tog hand om barn och hem

Man ska förstås inte vara för pompös heller. Jag tycker att den bombastiska stilen är det sämsta med Bänkpress.

Den här intellektuelle mannen som tar sin träning på sådant oerhört allvar!

Som blandar litterära pretentioner med tankar på formandet av kroppen som ett formande av samhället.

Ibland är ju saker mycket enkla. När välbeställt folk tecknar medlemskap i svindyra Crossfit-boxar är deras nya hobby självklart också på ett plan bara uttryck för en trend. Varken mer eller mindre.

Medelklassen koketterar med den ruffiga image som finns kring styrke- och tyngdlyftningskulturen, utan att någonsin själv få skit under naglarna.

Utan att någonsin behöva använda sin nyvunna muskelkraft till att bära en annan människa.

Ur det perspektivet är lyftartrenden precis lika förljugen som för ett par år sedan modevärldens romantiserande av brittiska chavs.

Men på djupet finns ändå något som kan vara omvälvande. Där är Sven Lindqvist och jag överens.

Fast om Bänkpress hade skrivits i dag hade den författats av en kvinna och hetat Knäböj.

I den hade man kunnat läsa att styrketräning har mindre gemensamt med reformism, mer med revolution.

För att lyfta tungt som kvinna är i grunden det samma som att säga att man underkänner ordningen så som den sett ut fram tills nu.

Det är att bli stark inte bara för sin egen skull.

Utan också för alla dem som av olika skäl, fortfarande och genom historien, förvägrats möjligheten.