4 500 av Arbetsförmedlingens anställda varslades i dag om uppsägning.

Det är en följd av att Centern och Liberalerna släppte fram den konservativa budget för 2019 som Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ställt sig bakom.

Det är första steget mot en privatisering av Arbetsförmedlingen.

Och enligt januariavtalet mellan C, L, S och MP ska privata företag ta över mycket av arbetsförmedlingens arbete senast 2021, trots att en ny statlig utredning slår hål på myten om privatiseringarnas nytta.

Men det som nu händer stöder sig inte på forskning.

Syftet med privatiseringarna är i stället rent politiskt. Det är ett led i den nyliberala ambitionen att montera ned offentlig sektor och i stället låta skattepengar gå till privata företag och missgynna offentlig verksamhet.

Det är också ett dråpslag mot dem som blir friställda och deras familjer. C och L hade valet att säga nej till den SD-stödda M-KD-budgeten som gör 4 500 personer arbetslösa men man valde att genomföra den.

Och man väljer dessutom den allra sämsta vägen till förändring, att genom nedskärningar rasera arbetsförmedlingens möjligheter att arbeta och som steg två kräva nya skattepengar till privata företag.

Men här bör Centern och Liberalerna noga läsa den statliga Arbetsmarknadsutredningen som presenterades bara några timmar efter att de omfattande varslen lades.

Utredningen visar inte någon som helst korrelation mellan privata arbetsförmedlare och bättre resultat, det vill säga att folk verkligen får jobb.

Däremot såg vi under de borgerliga åren 2006 – 2014 en rad skräckexempel på vad som kan hända med skattefinansierade privata utförare.

Vi minns till exempel det coachföretag som för skattemedel åkte runt och rådde arbetslösa att slå sig själva på knäna och ropa ”jag är bra!”

Eller det företag som sysselsatte arbetslösa med att måla om redan målade stolar. Och när deltagarna var klara fick de måla om dem igen.

Den uppsjö meningslösheter som den tidigare Alliansregeringen kokade ihop för skattepengar var alltså aldrig meningen att hjälpa arbetslösa till arbete. I stället blev det ett sätt att föra över skattepengar till privata företagsägare.

Så är vi alltså på väg dit igen?

Nja, möjligtvis kan vi anta att de båda mittenpartierna Centern och Liberalerna åtminstone till en del verkligen vill att en omgörning av arbetsförmedlingen också ska förbättra resultaten, det vill säga att rusta arbetslösa för arbetsmarknaden och att hjälpa till att förmedla jobb.

I så fall borde C och L oavsett januariavtalets lyriska hyllning av privatiseringar noga ta till sig slutsatserna i Arbetsmarknadsutredningen, slutsatser som alltså visar att privata utförare inte lyckas bättre, många gånger tvärtom.

Utredningens slutsatser blir därför i stället pragmatiska. Om privata företag kan tillföra kompetens kan de anlitas.

Det kan till exempel vara med insatser för en bättre matchning mellan kompetens och lediga jobb.

Arbetsmarknadsutredningen lyfter också fram de omställningsavtal som finns.

Men vare sig det gäller privata eller offentliga utförare bör de mindre verkningsfulla fasas ut, enligt utredningen.

Naturligtvis finns förslag i utredningen som är problematiska. Bland annat omfattningen av de besparingar som teknikutvecklingen anses kunna medföra.

Utredningen lyfter också att alla områden är minst lika viktiga för att få människor i arbete, som näringspolitiken och tillväxtskapande reformer, något som kan vara viktigt att påminna sig.

Sysselsättningen i Sverige är ju just nu – oavsett hur arbetsförmedlingen har fungerat – den högsta på decennier.

Och visst finns möjligheten för att en pragmatisk S, MP, C och L-överenskommelse sluts i stället för januariavtalets privatiseringshets.

Men det beror på om C och L väljer att Arbetsförmedlingen ska hjälpa arbetslösa eller om de väljer arbetsförmedlingen i stället ska vara en institution för skatteplundring.

Om skattepengar återigen går till coacher som lär ut hur man slår sig på knäna och ropar ”jag är bra!” har mittenpartierna ingenting lärt.