När mandatperiodens första partiledardebatt i riksdagen hölls i dag nästan fem månader efter valdagen blev en ny trend tydlig i det tidigare så stagnerade politiska landskapet.

Det vi nu ser är en förändrad tonvikt i svensk politik med en rödgrön regering stödd av mittenpartierna och en helt ny och splittrad opposition.

En till synes förvirrad och nervös skara partiledare gick upp i riksdagens talarstol för inledande trevande anföranden. Att det skett stora förändringar i block och allianser sedan den senaste partiledardebatten innan valet märktes tydligt i vad som sades men också i vad som inte sades.

För det var lite omvända världen i retoriken i partiledardebatten som ger en fingervisning av hur den här mandatperiodens politiska utveckling kan komma att bli.

Stefan Löfven pratade inte om behovet av jämlikhet. Det gjorde i stället Ulf Kristersson och Annie Lööf.

Moderaterna pratade lag och ordning, men mest tid ägnades detta av Socialdemokraterna. Att det behövs mer öppenhet i vårt land lyftes inte av liberaler utan av Jimmie Åkesson.

Att det nu finns tre partier i opposition i stället för fem under förra mandatperioden verkar göra flera av partiledarna osäkra och stressade.

Nu finns chansen att pröva möjligheterna till nya ställningstaganden. Och nu prövas nya positioneringar gentemot varandra.

Det nuvarande politiska fältet möjliggör oheliga allianser. En öppning som blev tillgänglig redan när januariavtalet klargjordes och när Alliansen sprack.

Oppositionen är en helt annan än tidigare och den är inte sammanhållen. Tvärtom.  Att Annie Lööf hävdar att hon är lika mycket opposition som tidigare och att Alliansdörren är öppen är mest en fasad.

Under partiledardebatten blev det tydligt att regeringens stödpartier Centerpartiet och Liberalerna inte alls är lika kritiska som förut mot de rödgröna partierna.

Mest konsekventa och tydliga i sin hållning som opposition i partiledardebatten uppvisade Kristdemokraterna och Vänsterpartiet från talarstolen.

Ebba Busch Thors linje är att upprepat fortsätta att indignerat fråga ”de äldre då?” medan Jonas Sjöstedt påminner om klassperspektivet.

Det återstår att se hur oppositionen utvecklas. Vill Moderaterna prata om jämlikhet, må så vara barns uppväxtvillkor i stället för behållandet av värnskatten, är det ju lovvärt. Hur genomskinlig en sådan retorik än kan verka.

Vill Sverigedemokraterna uppehålla sig vid ideal om öppenhet, är det likafullt lovvärt, även om vi ju vet att SD inte blir mer demokratiska och mindre rasistiska för det.

Ett mittenfokus är inte optimal vare sig för arbetsrätten eller klassperspektivet.

Att Vänsterpartiet agerar stark opposition blir därför särskilt viktigt.

Men en mittenpolitikens regim under den kommande mandatperioden kan innebära att både SD och M anpassar sina ställningstaganden åt det mer människovänliga hållet.

Och detta är positivt.

Det kan vara precis det som behövs för att stoppa en skenande ojämlikhet och ett stopp för SD:s och främlingsfientlighetens frammarsch i vårt land.