I väntan på ett jobb

Karina Kolyan kommer från den lilla orten Smolensk i Ryssland.

För sju år sedan flyttade hon till Råneå utanför Luleå med sin familj. De stannade i tre år innan de blev utvisade och tvingades lämna landet.

Efter ett halvår var de tillbaka i Sverige, denna gång i Sätra utanför Stockholm.

Karinas mamma gifte om sig med en svensk man och fick uppehållstillstånd.

Karina Kolyan gick gymnasieskolans naturvetenskapliga program på gymnasiet.

Hennes framtidsplaner är diffusa men hon skulle vilja starta eget, gärna med något för barn och unga. Hon har också en dröm om att bli polis, men tror att det kan bli svårt att bli antagen till utbildningen i Sverige.

Karina bor med sin mamma Milena och styvfar Benny i en lägenhet. Inne i lägenheten möter två katter i dörren.

Varför ska man visa en massa konster när det inte behövs till jobbet?

– Den vita är snällare än den svarta, säger Karina och lyfter upp den vita samtidigt som hennes näsa börjar rinna kraftigt.

– Jag är allergisk, säger hon och skrattar medan hon plockar bort tjocka vita katthår från den gråa munkjackan.

Lägenheten är rymlig med lila tapeter och fördragna draperier. I Karinas gamla flickrum hänger en drömfångare och en skejtboard står lutad mot väggen.

På väggen i köket hänger tavlor med djur och ryska dockor står uppradade på ett hyllplan.

Hon tar en klunk vatten ur en karaff och tittar ut genom fönstret.

– Jag gör inte så mycket på vardagarna; skejtar lite ibland, är hemma eller med min kille. Det är segt och tråkigt.

Telefonen ringer och Karina försvinner ut till soffan i vardagsrummet.

Hon byter några ord med sin mamma på ryska. Mamman är också arbetslös och läser svenska på SFI.

– Hon tycker att jag ska gå in på arbetsplatser och presentera mig, men jag söker hellre på internet. Hon tror att det är så enkelt.

”Jag ser snarare ut som femton än tjugo”

Karina Kolyan misstänker att en av anledningarna till att hon har svårt att få jobb beror på att hon ser mycket yngre ut. ”Jag ser snarare ut som femton än tjugo”.

Hon vänder sig också mot jobbannonsernas ofta hurtiga ton. ”De vill ha folk som är positiva, energifyllda och älskar livet.” Nyligen var hon på en gruppintervju på ett företag. De uppmanades att visa sina talanger och flera sökande gjorde avancerade konster.

Många tog för sig och Karina upplevde situationen som lite märklig. ” Varför ska man visa en massa konster när det inte behövs till jobbet?”

”Det är inte så kul att bara gå runt. Det mesta kostar”

Karina Kolyan bor med sin mamma Milena och styvfar Benny. Karina tycker att det värsta med arbetslösheten är att inte ha pengar.

Hon skulle gärna ha råd att gå ut och äta med sina kompisar ibland. ”Det är inte så kul att bara gå runt. Det mesta kostar.”

Karina Kolyan var duktig i skolan när hon bodde i Ryssland. Hon har klarat sig bra nu också men säger att språket har gjort det svårare.

”Jag trivs och hänger mycket här i Bredäng. Det är nice”

”Jag trivs och hänger mycket här i Bredäng. Det är nice. Här finns många invandrare och min bästa kompis bor i närheten.”

Nu skejtar Karina mest, och det var så hon träffade sin kille som arbetar på organisationen Fryshuset dit många kommer för att åka.

Sista gången vi ses är en gråmulen söndag. Vi har stämt träff i Bredäng och Karina är lite sen. Hon är på väg från Fryshuset där hon fått jobb en dag i veckan.