Förra årets nyårslöfte var att sluta springa efter spårvagnarna i Göteborg.

Nästa vagn kommer ändå om fyra minuter.

”Men tänk vad som kan hända under 240 sekunder” säger min inre röst: Nya världsrekord i valfri idrott, tusentals bilder tas världen över och nästan 500 människor dör samtidigt som närmare 1 000 föds.

Och här står jag och oroar mig över att jag bara blir fem och inte nio minuter tidig till ännu ett möte, fotojobb eller en fika med en vän.

Stress har blivit vår tids epidemi. Vi ska vara framgångsrika, friska, sociala, vältränade, konstant tillgängliga och samtidigt roliga att umgås med.

Mitt i allt det ska vi lyckas hitta oss själva och leva drömliv. Våga inte vara nöjd med allt du uppnått, det kan alltid bli bättre, ekar det runt oss på jobbet, hemma i tvättstugan och på spårvagnen.

Mellan 2015 och 2017 fick jag följa flyktingarna i franska kuststaden Calais.

Tusentals unga män försökte ta sig över kanalen för att leva ett vanligt liv i Storbritannien.

Hadi Elya, som syns på bilden, flydde Pakistan på grund av hans familjs politiska åsikter.

Efter åtta månader i Österrike hade han lärt sig tyska – men fick inte stanna i landet.

Han tillbringade nästan ett år med sina kusiner i flyktinglägret ”Djungeln” i Calais och bestämde sig för att söka asyl i Frankrike i stället.

Efter tjugo månader nekades han asyl även i Frankrike. Två språk rikare men med fyra år mellan olika gränser och långt borta från familjen, står han nu lika tomhänt som när han lämnade Pakistan.

Ändå är han optimistisk och glad för de nya vänner han träffat under tiden i väntan.

Hemma på väggen sitter bilden på Hadi när här hoppar över en bäck i Djungeln.

De dagarna när ännu en deadline närmar sig, påminner han mig om att ta ett steg tillbaka, fundera över det jag redan har mer än vad jag saknar.

Hans hopp får mig att tänka på vår dyrbara tid och vilken tur jag har som får friheten att göra vad jag vill med den.

För vad är fyra minuters väntan på en spårvagn jämfört med fyra års väntan på asyl och rätten att leva ett vanligt liv?

Så 2019 står jag kvar och väntar på vagnen, och som nytt nyårslöfte ska jag prata lite mer med främlingar under den vunna tiden.

Nora Lorek är bildjournalist och bor i Göteborg.