Sedan Amanda Lind utsågs till ny kulturminister i Stefan Löfvens regering så har recensionerna inte låtit vänta på sig.

Det har handlat om hennes hår som antingen är opassande eller kulturell appropriering.

Det har handlat om hennes bakgrund bland lajvarna.

Och, som i Martina Montelius drapa i Expressen Kultur, om hennes man Björnola.

Björnola kan ses på bilder där han blåser i älghorn, är vitmålad i ansiktet och umgås med folk som heter Andris Fågelviskaren.

Hur kan Amanda Lind vilja bli kulturminister? Hon som har ett så härligt liv, skrockar Montelius gott.

Och här någonstans börjar jag bli förbannad. För det Montelius frustar över är min barndom.

Jag växte upp i ett enormt före detta barnhem på värmländska landsbygden. När jag föddes hade vi knappt el.

Mina föräldrar får räknas in i ett sent skikt av gröna vågare. De skulle bo på landet och blåsa glas. Bygga sin egen hytta. Det fanns inte så många barn i omgivningen så vi fick umgås med de vuxna.

Mamma jobbade extra som lärare eller i psykvården. Pappa klippte pottfrillor på oss. Kläderna var ärvda. Pengarna få. I skolan var vi de konstiga.

Genom vårt kök for så många Andris Fågelviskaren, nyandliga män med långa hår, enorma ögon och sökande blickar som flyttat ut i skogen för att finna sig själva, att Montelius hade ramlat omkull av sitt bakåtlutande garv.

När andra barn reste till Mallorca, då reste vi till antroposoferna i Järna. Jag minns fortfarande hur äckligt jag tyckte att den biodynamiska maten smakade.

Hemma fanns de fullsatta bokhyllorna. Mamma och pappa hade ordnat det så att längst ned fanns böckerna för de allra minsta.

Ju mer man reste sig, ju längre man nådde, desto vuxnare blev litteraturen.

C.S Lewis Narniaböcker fanns tre hyllor upp. Dem sträckläste jag om och om igen, i väntan på att bli gammal nog för hylla fem.

Ändå är det enda Montelius förmår sig att se från sin teater på Brunnsgatan 4, när hon tittar på vår nya kulturminister, Camilla Läckberg-deckare och blockflöjtstoner på kulturdepartementet

Johannes Klenell

Där väntade Sagan om Ringen på mig. Mina ambitioner att växa upp med litteraturen resulterade i att jag som 12-åring råkade läsa Kurt Vonneguts burleska incest-science fiction Slapstick. Jag slukade den.

Och om vi lajvade. Jag var nog fjorton första gången. Mamma sydde tunikan. Jag spelade lönnmördare vid en scoutstuga utanför Västerås.

Barndomen var fri. Att åka iväg med vilt främmande människor till en skog i Västmanland inget konstigt.

Och runt omkring oss bodde likasinnade. I Gräsmark blandades hippiekulturen upp med de lokala raggarna. I Östra Ämtervik byggde Mark Broos upp hyllade Alma Löv-museet.

I Ransäter utanför Munkfors fanns Västanå Teater. Dem sydde mamma kläder åt på 80-talet.

Innan de blev landets största friteater och i dag Värmlands regionteater.

Vi arrangerade festivaler. Kulturevenemang. Konserter. Spelmansstämmor. Medeltidsveckor.

Gick hela varvet genom nyandligheten och kom ut på andra sidan. Lärde oss att föra oss i städade rum. Köpte nya kläder.

Vi föddes i det här. Min familj är kulturarbetare. Bland de seriösaste man kan hitta.

Ändå är det enda Montelius förmår sig att se från sin teater på Brunnsgatan 4 – när hon tittar på vår nya kulturminister – fjällkor, Camilla Läckberg-deckare och blockflöjtstoner på kulturdepartementet.

Ni stockholmare vet fanimig ingenting.