En lönebildning med problem
Lönebildningen förmår inte minska könslöneskillnaderna tillräckligt snabbt. Samtidigt måste vi möta högerpopulisternas angrepp mot facket och försvara en lönebildning som givit svenska arbetare exceptionellt högre reallöner, skriver Arbetets politiska redaktör.
Nej, LO:s årliga lönerapport är ingen läsning för nöjda.
På tre år har arbetares löner ökat med 1 720 kronor, men lönen för tjänstemän har ökat med hela 2 780 kronor. Även i procent har skillnaden ökat.
När det gäller löneskillnaden mellan män och kvinnor har det procentuella gapet visserligen minskat under dessa tre år.
Men med samma takt som i dag kommer LO-förbundens mål att halvera löneskillnaden mellan könen fram till 2028 att uppnås först 2066.
Ändå finns här en positiv sanning som inte får glömmas bort.
Reallönen har ökat nästan varje år under 2000-talet. Ökningen har varit 30 procent för arbetare och 35 procent för tjänstemännen.
En genomsnittlig svensk arbetare har alltså ökat sin köpkraft med 30 procent sedan år 2000.
Det är en internationellt sett exceptionell siffra.
Många problem återstår, vid sidan om att minska löneskillnaderna mellan könen och att höja arbetares löner jämfört med tjänstemän, finns en stor utmaning i den så kallade gig-ekonomin, där företag med hjälp av appar försöker dumpa lönen för sin arbetskraft.
Men i en värld där högern och Sverigedemokraterna gör allt för att svärta ned utvecklingen för att skaffa sig missnöjesröster kan det vara bra att få svart på vitt om en internationellt sett makalös svensk löneutveckling.
