Calle Fridén: Han får betala för den cyniska kapitalismens misslyckande

Gary från Hull har varit arbetslös till och från i tretton år. I höstas fick han jobb igen.

Nu, på besök hos dottern i Stockholm, är han glad. Det är Brexits förtjänst, säger han.

Polackerna lämnar Storbritannien. Nu kommer jobben tillbaka.

Det är fyrtio förlorade år som vi ska ta igen, säger han, utan en tanke på att han än så länge kan åka problemfritt till Sverige, eller att hans dotter tycker pappa är från vettet som röstade bort EU.

Och det kanske han är, men en sak är säker: Han är nöjd med att inte vara gummibandet mellan vinst och förlust längre.

Han har betalat dyrt för den cyniska kapitalismens misslyckande, med att kröka rygg för socialbidraget eller att svälja stoltheten och ta ett påhugg för skitpengar ett par dagar.

Nu, äntligen, slipper han vända på varenda slant.

Den fria rörligheten var ju för att hjärnkirurger och liknande skulle kunna röra sig mellan länder, inte att Sverige eller Storbritannien skulle bli lösningen på arbetslösheten i de forna öststaterna, eller ännu längre bortifrån

– Du vet, den känslan säger han.

Jag vet precis vad han menar, efter ett liv med osäkra anställningar och arbetslöshet.

Gary vet att det finns de som tjänat enormt på det brittiska EU-medlemskapet. Jodå, han har sett.

De som kunnat resa, köpa, njuta. Medan han knappt har haft råd med en pint, långt mindre att resa.

Och jag anar att det inte bara är glädjen över murarjobbet; det är att få ge de självgoda, de osolidariska en rejäl örfil.

Att han känner sig som den förlorande arbetarklassen är det inget snack om. Han har stått i skiten länge nog.

Rasist är han inte, med en pappa från Västindien. Och inte ger han mycket för de högerextrema, men han är knappast förvånad över att de satt agendan.

De var de enda som fattade vad det handlade om, säger han. Att vi inte tänker vara soptipp för resten av Europa.

Att han hamnade i samma fåra som kolonialnostalgiker och fascister tar han med ro.

Han har jobb nu, och det verkar hålla i sig. Det är svårt att vara ideologisk när man bara har mögligt bröd, säger han med en typisk engelsk formulering.

Just här ligger problemet. Att för många får betala mer än de tycker de får tillbaka för den fria rörligheten.

De sitter uppsagda medan hitrest arbetskraft tar deras jobb, till sämre löner.

Han har betalat dyrt för den cyniska kapitalismens misslyckande, med att kröka rygg för socialbidraget eller att svälja stoltheten och ta ett påhugg för skitpengar ett par dagar

Vi kan se det i Sverige också – när ett företag säger upp personal ökar stödet för de främlingsfientliga. Inte bara i min bransch – en av de första att få stenhårda smällar av den fria rörligheten – utan överallt.

Vi måste förstå det, om vi ska kunna prata om det här. Det handlar inte bara om rasism. Den får vi på köpet.

Den fria rörligheten var ju för att hjärnkirurger och liknande skulle kunna röra sig mellan länder, inte att Sverige eller Storbritannien skulle bli lösningen på arbetslösheten i de forna öststaterna, eller ännu längre bortifrån.

Det här har retat Gary i många år. Att det kom kvalificerat folk har han inga problem med, men att det kom städare och diskare – det var knappast meningen.

Att det också retar många i Sverige behöver man knappast påpeka. Flyktingar och ungdomar eller arbetslösa behöver just de här okvalificerade jobben.

– De får lösa sina problem själva, säger Gary om övriga Europa.

Och han är inte ensam.