”Vi är den solidariska motkraft som behövs globalt”

Sett ur arbetarrörelsens perspektiv går utvecklingen i världen åt fel håll: Auktoritära ledare, växande nationalism, uppsving för extremistiska partier och ökande klyftor.

De globala index som mäter demokrati visar på att den demokratiska utvecklingen i världen gått bakåt under mer än ett decennium. Allt färre står upp för grundläggande mänskliga rättigheter.

Arbetarrörelsen måste vara en motkraft – globalt. När problemet finns utanför landets gränser kan lösningen inte vara nationell.

Om inte den insikten funnits tidigare borde den växande fascismen och högerextremismen i Europa vara en varningsklocka som ingen som står för demokrati och rättvisa kan ignorera.

Svensk arbetarrörelse och svensk socialdemokrati har varit världsledande på internationell solidaritet. Och läget i världen gör att vi måste fortsätta vara det.

Det har dels handlat om att socialdemokratiska regeringar fört en aktiv utrikespolitik och stått upp för internationell rätt, demokrati och rättvisa. Olof Palme är den som mer än någon annan personifierar denna hållning.

Likaså har representanter för alla delar av arbetarrörelsen byggt upp internationella kontakter och stöttat bilateralt eller genom fackliga och politiska internationaler. Svensk arbetarrörelse har man kunnat lita på.

Det är inte Palmecentret som bestämmer regelverket, och vägen framåt är inte att nostalgiskt blicka tillbaka på hur det var förr

Men det har också handlat om att svensk arbetarrörelse bedrivit, och fortfarande bedriver, konkreta solidaritetsprojekt runt om i världen.

För att få medel till de projekten är vi beroende av extern finansiering, som i dag nästan helt och hållet kommer från Sida, och som därmed bestämmer spelreglerna.

Gradvis under ett par decennier har Sida ökat kraven på organisationer i civila samhället som bedriver utvecklingsprojekt.

Det krävs kunskap och personalresurser för att planera, genomföra och följa upp ett projekt på de sätt som regelverket kräver.

Den som inte följer reglerna får inga pengar. För många delar av arbetarrörelsen, särskilt på avdelnings- och distriktsnivå, har man nu inte den kompetens och de personalresurser som krävs för att på egen hand administrera biståndsprojekt.

I det läget hjälper det inte mycket att säga att Palmecentret borde minska ”byråkratin” kring biståndsprojekten. Vilket krävdes i en artikel som nyligen publicerades på Arbetets debattsida.

Det är inte Palmecentret som bestämmer regelverket, och vägen framåt är inte att nostalgiskt blicka tillbaka på hur det var förr.

Vår handlingslinje från Palmecentret är att låta det bli mer flexibelt på vilket vis man som organisation kan engagera sig i ett projekt.

De organisationer med resurser kan som tidigare bedriva projekt i egen regi.

Arbetarrörelsen måste vara en motkraft – globalt. När problemet finns utanför landets gränser kan lösningen inte vara nationell

Men för andra organisationer är lösningen att engagera sig i utbytet med kamraterna i syd och öst, men överlåta administrationen av projektet till Palmecentret.

Det viktiga är ju att solidariteten lever, inte vem som skickar in redovisningen till Sida.

Självklart vore det en fördel om arbetarrörelsen hade mer resurser för att spela en än mer aktiv roll globalt, utan att styras av statliga regler.

Men då har vi var och en ett ansvar. Tidigare var det betydligt mer vanligt än i dag att aktiva i arbetarrörelsen gav ett månatligt belopp till den internationella solidariteten.

Palmecentret har på grund av sin knytning till en politisk rörelse inte tillgång till fonder från till exempel Postkodlotteriet eller Radiohjälpen.

Vi är beroende av att aktiva personer i våra medlemsorganisationer ställer upp och tecknar sig som månadsgivare.

Med ökade resurser, som räcker till mer än att täcka egeninsatsen i Sidaprojekten, blir vi den starka globala motkraft vi vill vara.