”Inför ett konkurrenskrafts­mål i stället för exportmål”

Den politiska debatten domineras av vad som händer i riksdagen och låsningarna gällande regeringsbildningen.

En konsekvens av detta är att för lite fokus riktas mot något som är minst lika viktigt för svensk ekonomis utveckling under kommande år – industrins konkurrenskraft.

En tillträdande regering måste rikta ytterligare fokus på den, men bör ta till sig ny forskning och utveckla nuvarande exportstrategi.

Under den förra mandatperioden lanserade S+MP-regeringen en exportstrategi med syftet att stärka svensk industri. Målet för strategin är att värdet av exporten och dess andel av BNP ska öka.

Initiativet var välkommet. Industrins konkurrenskraft utgör ett fundament för svenskt välstånd och politiken kan med ett målinriktat och gentemot parterna lyhört arbete bidra till att den stärks.

Om politiken inte tar till sig att en mer specialiserad världsekonomi kräver en ny karta för att förstås, är risken att det etableras en missvisande bild av Sverige som industrination

Problemet är dock att regeringens förståelse för konkurrenskraft utgår från en gammal karta som säger allt mindre om Sverige som exportnation.

Den nya kartan – som används av IMF, WTO och OECD – har ännu inte fått tillräckligt genomslag i svensk ekonomisk politik eller lönebildning. Behovet av en ny karta förklaras av den strukturomvandling som gjort IT-tekniken till tillväxtens kärnteknologi, med följden att industriföretagen har ökat sin specialisering.

I svensk ekonomi har detta lett till att en större andel av industrins värdeskapande genereras i andra sektorer. En annan konsekvens är framväxten av globala värdekedjor.

Dessa innebär att forskning och högteknologisk produktion i ”väst” kombineras med låglöneproduktion i ”öst”.

Detta har resulterat i en snabb exporttillväxt, men framför allt har andelen insatsprodukter av exporten ökat.

En effekt av detta är att handelsstatistiken ger en sämre förståelse för vilka länder som bidrar till den förädling – löner och vinster – som krävs för att slutproducera en vara.

Skälet till det är att utrikeshandeln bokförs i bruttotermer. Det betyder att värdet av de insatser som passerar mer än en nationsgräns dubbelräknas.

Därmed ökar skillnaden mellan handelns bruttovärde och den förädling som genereras i produktionen.

Forskning visar att denna dolda handel med förädlingsvärden ger en mer trovärdig bild av industrins ställning på världsmarknaden.

En metod som forskarsamhället numera använder är därför att identifiera ett lands andel av de löner och vinster i alla branscher världen över som krävs för att möta världens efterfrågan på industriprodukter.

Med denna metod kan vi dra följande slutsatser om svensk industris globala position efter finanskrisen.

1. Sveriges andel av de löner och vinster som krävs för att producera världens efterfrågan på industriprodukter har minskat med 25 procent sedan 2008 – från 0,84 till 0,62 procent.
2. Motsvarande andel för Tyskland har minskat med 20 procent och euroområdets med 33 procent. Finland har förlorat mer än 40 procent. USA är ett undantag bland Sveriges konkurrentländer, med en ökning om två procent.
3. Svensk industris konkurrenskraft har efter finanskrisen påverkats negativt av en ogynnsam branschstruktur. Om hänsyn tas till detta stärks konkurrenskraften i relation till både Tyskland och euroområdet.
4. Används exporten av förädlingsvärden ökar betydelsen av främst Kina men även av USA som Sveriges viktigaste exportmarknader. De nordiska ländernas betydelse minskar.

Detta visar att en relativt gynnsam period för svensk industri från mitten av 1990-talet efter finanskrisen blev mer negativ. Det gäller även för många andra västländer.

Med den gamla kartan framstår dock Sveriges exportutveckling under dessa år som ännu sämre.

Dessutom ger den gamla kartan en sämre förståelse för vilka länder som är Sveriges viktigaste exportmarknader.

Industrins konkurrenskraft utgör ett fundament för svenskt välstånd och politiken kan med ett målinriktat och gentemot parterna lyhört arbete bidra till att den stärks

Den tillträdande regeringen bör därför slopa det nuvarande exportmålet. SCB bör i stället ges i uppdrag att löpande producera förädlingsvärdebaserad utrikeshandelsstatistik.

På det sättet kan en forskningsbaserad kunskapsbas skapas för att förstå industrins – och hela det exportpåverkade näringslivets – konkurrenskraft.

Som ett alternativ till exportmålet bör ett konkurrenskraftsmål etableras, som tar sin utgångspunkt i hela ekonomins förmåga att bidra till den förädling som är nödvändig för att möta världens efterfrågan på industriprodukter.

Det kan uttryckas som: Sveriges andel av de löner och vinster som krävs för att producera världens industriprodukter ska öka.

Om politiken inte tar till sig att en mer specialiserad världsekonomi kräver en ny karta för att förstås, är risken att det etableras en missvisande bild av Sverige som industrination.

Det skulle i sin tur leda till en sämre fungerande samhällsekonomi och därmed till en långsammare välståndsutveckling.