Jag är i grunden optimist.
Det är inte en lätt grundinställning att ha i dag. Världen krymper.
Vi dränks i bilder av plågade människor. Brott vi tidigare aldrig hörde talas om når oss dagligen via nätet.
Utanför närbutiken sitter tiggare som rest hit via de öppna gränser vi fått som kompromiss för en global marknad.
Man trubbas av. Vill inte brytas ned, men vänjer sig.
Vill vara en människa som gör det rätta men räcker inte längre till.
Utan andningspaus kommer kris på kris. Svält, död på medelhavet, fattigdom, kriminalitet och en jord som går under i en klimatkris som tycks allt omöjligare att stoppa.
Det är inte omvärlden som är i kris. Det är vi. I ett konstant flykttillstånd trubbas vi av.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något sa parollen under flyktingkrisen. Ändå sitter man där, med sitt morgonkaffe och känner sig otillräcklig inför att världen går under.
Då är det lätt att omfamnas av cynismen på det vis som Sven Anders Johansson beskriver i boken Det cyniska tillståndet.
Genom att inte agera slipper man vara en del av hyckleriet.
Personligen avskyr jag den inställningen. De som lite bekvämt positionerar sig som den smartaste killen i rummet utan att ta ställning, riskera något, känna tilltro.
Kanske beror det på att jag ser det som ett svaghetstecken snarare än ett styrkebesked att vara så mentalt bekväm som cynismen tillåter.
I William Davies bok the Nervous States finns en passage om hur vi hatar hycklare mer än de som är ”svin men står för det”.
Det är en hållning jag har svårt för. En uppdelning av människor i antingen Freuds lustdrivna ”det” eller kotrollerade ”överjag” där människans nyanser försvinner.
Där vi inte kan älska människan för sin otillräcklighet. För att de som dömer räds själva att inte räcka till.
Johansson beskriver cynism som att se verkligheten för vad den verkligen är. Så kan man även beskriva en depression.
