Det fanns en tid under folkhemsidéns första decennier då en bostad ansågs vara en mänsklig rättighet, och att samhället hade en ”skyldighet” att erbjuda alla invånare en rimlig bostad.

Detta var naturligtvis inte möjlig utan stora offentliga investeringar och dessa stora investeringar satsades också under miljonprogrammens år. Med statlig hjälp skulle en miljon bostäder byggas.

Därefter tog marknaden över. I sann nyliberal anda ansågs statlig inblandning förkastlig och vi skulle i stället överlåta åt marknaden att skapa en perfekt balans mellan tillgång och efterfrågan på bostäder.

Men liksom för många andra allmännyttiga satsningar blev marknadskrafternas härjningar fullständigt förödande.

I dag är det inte längre människors behov av bostäder som styr bostadsbyggandet. I dag är det i stället byggherrarnas vinstbegär som styr.

Boverket räknar med att antalet påbörjade bostäder minskade med hela 35 procent under 2018, en minskning som Boverket räknar med kommer att fortsätta under 2019.

Detta trots at vi befinner oss mitt i en brinnande bostadskris där behoven av nya bostäder är enorma.

Det här skulle naturligtvis inte varit möjligt om utbudet av bostäder verkligen anpassades till behoven. Då skulle i stället mängder av nya bostäder byggas just nu.

Men de senaste årens osäkra prisbild på fastighetsmarknaden har gjort byggherrarna mer vaksamma. Behovet av bostäder är naturligtvis fortfarande lika stort, men när prisbilden darrar är vinstmarginalerna hotade.

Byggherrarna struntar då i att bygga nya bostäder tills bristen på bostäder blir så stor att priserna åter börjar stiga vilket garanterar höga vinster för byggherrarna.

Och vi har hamnat i det läge där vinsterna styr byggandet, inte behovet av bostäder.

Det här är ett resultat av de senaste decenniernas nedmontering av statliga investeringar i byggandet. Enligt nyliberal doktrin har främst Alliansregeringar velat dra ned på det statliga stödet.

2017 införde den rödgröna regeringen dock en ny form av investeringsstöd för hyresrätter och studentlägenheter. Om byggherrarna förband sig att följa vissa krav, bland annat att hålla nere maxhyrorna på de nya bostäderna, så skulle de få mycket av investeringskostnaden täckt av staten. Nu skulle väl ändå byggandet kunna ta fart.

Och det gjorde det också. Med statlig hjälp byggdes 14 600 nya lägenheter under investeringsstödets första 1,5 år. Andra året ökade ansökningarna om investeringsbidrag med 138 procent.

Men några fler lägenheter hanns inte med innan Sverigedemokraterna, Moderaterna och KD sade stopp.
Med Sverigedemokraternas aktiva stöd (och med Centerns och Liberalernas passiva stöd) stoppades det nya investeringsstödet med omedelbar verkan då M-KD-budgeten strax före jul röstades igenom i Sveriges riksdag.

De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna anser alltså att bostadsbyggande ska styras för att ge byggherrar största möjliga vinst och inte för att ge invånarna bostäder.

Och detta är viktigt att se.

Den borgerliga linjen i svensk bostadspolitik är inte alls skapad för att åtgärda bostadsbristen. Ambitionen i denna linje, som SD alltså aktivt röstade ja till, är tvärtom att upprätthålla en ständig brist på bostäder för att kunna öka vinsterna till byggherrarna.

Det är därför allt statligt stöd och all reglering ska bekämpas i den nyliberala idévärlden.

Det är därför M-KD-SD-budgeten med sitt inbyggda snabbstopp för stöd till nya hyres- och studentlägenheter omedelbart hotar bygget av 5000 lägenheter och i förlängningen hotar ännu fler nya bostäder.

Marknadiseringen av bostadspolitiken gör folk bostadslösa. Det är en verklighet vi får leva med så länge det konservativa blocket M, KD och SD kan vinna budgetomröstningar.