Daniel Lehto: Tiden vandrar alltid vidare

Jularna när jag var liten var alltid magiska. Det var en speciell och pirrande känsla i kroppen hela december.

Känslan växte sig starkare ju närmre julafton man kom. Det var doften av julgranen i vardagsrummet, stearin och saffran.

Det var skummande julmust, knäck, pepparkakor och en stjärna i fönstret.

Jag var samtidigt en pojke som oroade mig för mycket. Förutom för skolan, mobbarna och de otrygga bitarna hemma, så också för att allt en dag tar slut.

Jag läste om pandemier, och att förr eller senare skulle det komma en ny som likt spanska sjukan eller digerdöden vandrade över världen och lämnade ett spår av död och förruttnelse efter sig.

Jag läste också om Jorden och hennes oblida öde: en dag skulle alla sånger tystna och allt som funnits här vara förgäves, om vi inte tog steget bort från vårt klot.

För en dag ska solen svälla, när den ätit så mycket av sig själv att den sväller till en röd jätte och slukar vårt hem.

Jag hade velat stanna i de ögonblicken, men tiden vandrar vidare

Det scenariot låg förvisso några årmiljarder in i framtiden, men ändå. En dag ska komma då inget finns kvar.

Jag läste vidare, och ännu längre in i framtiden skulle hela universum tystna. Alla stjärnor, allt ljus. Kvar endast mörker, tomhet och kyla.

Det var nedslående.

Så julen, fylld av mat, dryck och sång, var en slags antites. Ett botemedel, om än tillfälligt. Familjen var samlad då.

Min far levde ännu. Mina fyra syskon, alla yngre än mig, bodde fortfarande på samma ställe.

En jul var särskilt fin. Jag minns inte vad som hände, varför jag kände denna värme och lycka.

Men plötsligt grep en kall hand om bröstet och klämde åt.

En röst tycktes viska: ”Det ska inte alltid vara så här.” Och jag började gråta. Okontrollerat.

Jag ville stanna i den sekunden, men tiden åt sig vidare och tog det ifrån mig. Mitt hjärta skavde och lungorna flämtade.

Det slutade med att jag fick gå till mitt rum. Jag kunde inte förklara vad jag kände. Min röst räckte inte till då jag var liten, något kvävde den, höjde ett hyschande finger och stal mina ord.

Så där låg jag i min säng, med den lilla haren som krafsade i bröstet och magen för att ta sig ut.

Utanför mitt pojkrumsfönster fick atmosfären stjärnornas urgamla ljus att fladdra och blinka.

Ännu ett vittnesbörd om förgängligheten. Ljuset var deras vittnesmål. Jag fanns här. En tid så fanns också jag.

Men vad lämnar vi kvar efter oss? Vilket blir vårt avtryck?

Den synbara bristen på liv utanför jorden kan tyda på att vi inte lämnar något efter oss. Ingenting.

Ingen kommer att veta att vi fanns här en stund. Att våra hjärtan slog, att vi älskade, levde och sörjde.

Men vad lämnar vi kvar efter oss? Vilket blir vårt avtryck?

All vår strävan, all längtan och alla sånger.

Inget skulle finnas kvar.

När jag skriver det här är det slutet av december. Vintermörkret kryper utanför husknuten och biter isande i väggarna.

Jag ser upp mot stjärnorna, blinkande, flämtande ser de tillbaka.

Samma stjärnor som jag såg när jag var en pojke.

När jag blickar upp mot dem nu, tittar min treåring med mig.

Pekar, frågar, förundras. Och jag ser ibland världen genom hans ögon.

Jag hade velat stanna i de ögonblicken, men tiden vandrar vidare.

Ömt vårdar jag minnet, som ska finnas med mig tills en dag min stig tar slut.