Ungdomar fjärrstyrs i Orwellsk strandsåpa

Den mest lockande egenskapen hos dokusåpan ”Ex on the beach” är inte att den visar solbrända ungdomar som ligger med varandra. Det verkliga giftet är paddan.

Hela konceptet är förstås Orwellskt, en sliten liknelse om reality-tv men icke desto mindre sann.

Om än inte lika bokstavligt som föregångaren ”Big Brother” iscensätter programidén tanken om ett samhälle där människan är ständigt övervakad.

I en villa på Ibiza har en grupp singlar hysts in för att filmas varje minut av dagen. Kamerorna finns med över allt, när de äter, när de badar, när de bråkar, när de ligger.

Rollen av ”storebror” spelas av en hårt jobbande iPad. Via den kommer order om vad deltagarna ska göra. Lekar de ska leka. Frågor de ska ställa.

Nya gäster som de ska hämta. Dessa är i nio av tio fall personer som någon i huset redan legat med.

Det tydliga ledarskap som paddan demonstrerar rimmar väl med de strömningar i samhället som faktiskt längtar efter en fast hand

Paddans instruktioner ifrågasätts aldrig. Inte ens när den försätter någon i problem duckar de medverkande för dess utmaningar.

”Vem av killarna har sämst värderingar?” frågar den husets populäraste snubbe. Han kastar sin bästa kompis under bussen. Att ljuga för paddan är mer otänkbart än att såra en vän.

Det här låter bisarrt. Men där finns något djupt avslappnande i att se på när ett gäng ungdomar så totalt låter sig styras av en plastbit.

Passiviteten i deras agerande är sövande. Kanske är det också den kvaliteten som gjort att ”Ex on the beach” sedan den svenska versionen lanserades 2015 varit en sådan tittarsuccé.

Det tydliga ledarskap som paddan demonstrerar rimmar väl med de strömningar i samhället som faktiskt längtar efter en fast hand.

Att bli tillsagd vad man ska göra i stället för att tänka och agera själv kan i tider av stor oro framstå som en befrielse.

Att lämna över ansvaret till någon som inte tvekar om var skåpet ska stå är frestande när man själv är osäker.

”Ex on the beach” låter oss på tryggt avstånd leka med tanken om hur den sortens liv skulle kunna te sig.

I en verklighet där paddan heter Trump eller Jimmie och förklarar för oss att våra enda val är ”seger eller död” är vi förhoppningsvis än så länge inte lika roade.