Den liberala kvinnorättsrörelsen uppstod inte ur tomma intet
I dagarna är det hundra år sedan förslaget om kvinnlig rösträtt lades fram för den svenska riksdagen. Beslutet drevs igenom av liberaler och socialdemokrater, men vilka har vi egentligen att tacka för kvinnors rätt att rösta? skriver Christina Gratorp i en kulturdebattartikel.
Christina Gratorp.
DEBATT. ”Bland kvinnorna var det framför allt de liberala som drev rösträttsfrågan. För de socialdemokratiska kvinnorna gick ’brödfrågorna’ och klasskampen först.”
Det skriver Maria Schottenius i DN med anledning av hundraårsdagen av förslaget om svenska kvinnors rösträtt. Citatet är lösryckt ur en i stort läsvärd text, men speglar vår tids liberala hegemoni ur flera aspekter.
För det första bortser Schottenius från det väl erkända och för kvinnor avgörande arbete som historiskt drivits som frågor om just klass. Ett arbete som till exempel Grupp 8 fortsatte.
För det andra ignorerar hon det faktum att den liberala kvinnorättsrörelsen inte skapades ur tomma intet, utan – liksom alla sociala rörelser – stod på sina föregångares axlar.
I det här fallet de redan arbetande kvinnornas. För det tredje sätter citatet fokus på en seglivad myt och en av de mest frustrerande konstruerade konflikterna, nämligen den om kvinnokampen eller klasskampen ska gå först.
Som om det fanns en naturlig motsättning mellan de båda politiska frågorna där historien bara anses kunna lämna utrymme till en av dem åt gången.
Det är en lukrativ utgångspunkt, inte minst för dagens liberala feminister som hellre talar om kvotering till bolagsstyrelser än ekonomisk omfördelning och barnfattigdom.
”Men när feministerna stigit ut på arbetets väg och stolt titulerade sig ’kvinnorörelsens avant-garde’, glömde de helt orättvist att när det gällde att skaffa sig ekonomisk självständighet, liksom på alla andra områden, gick de bara i sina ’små systrars’ fotspår och utnyttjade deras valkiga händers arbete.”
Så skrev Alexandra Kollontaj 1909, mer än ett decennium före införandet av den svenska rösträtten för kvinnor.
I den lilla pamfletten Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse redogör hon sakligt för hur den arbetande kvinnan ända sedan 1200-talet genom förbund och specialistskrån med sömmerskor, ylle- och guldspinnerskor, pärlhandelskor, galonmakerskor, tvätterskor, baderskor, uppköperskor och till och med kvinnliga barberare banat vägen till frigörelse.
När de borgerliga kvinnorna i Frankrike och Tyskland framförde sina krav på tillgång till intellektuella yrken och att universiteten skulle öppna även för dem hade de proletära kvinnorna redan hunnit inse vad ”frihet till arbete” i ett exploaterande system innebar.
Vi lever i en tid då facken försvagas, den nyligen klubbade moderata och kristdemokratiska statsbudgeten medför nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten och när det havererade klimatet främst drabbar fattiga kvinnor.
I England ledde statens ökade behov av billig intellektuell arbetskraft till att tjänster som lärarinnor, post- och telegraftjänstemän öppnades upp för de borgerliga kvinnorna.
Dessa började i takt med ett ökat deltagande i arbetslivet engagera sig i kvinnorättsfrågor som till exempel sitt sociala och ekonomiska beroende.
Kollontaj framhåller hur de proletära kvinnornas arbete övertygade världen om kvinnors förmåga att producera bytesvärden.
Därmed kunde dörrarna till en självständig arbetsförtjänst även öppnas för kvinnor i andra samhällsklasser. Hon påpekar att kvinnofrågan, när allt kommer omkring, trots allt ärfrågan om brödfödan.
Det är kanske inte så konstigt att rösträttsfrågan förknippas med den handfull namn som populärt nämns i samband med införandet av kvinnlig rösträtt.
De borgerliga kvinnorna var också gifta med borgerliga män som kunde understödja kampen med andra medel än de män som arbetade i deras fabriker.
Men vad är historien? Eyvind Johnson skriver: ”historien säger ingenting annat än att den som har fått befallning att sjunga den eller den hjältedikten eller krigarvisan faktiskt har sjungit så högt att [hennes] efterkommande och lyssnarna och lyssnarnas barn lärde sig sången utantill och förde den vidare”.
Historien gav de liberala kvinnorna medaljen för vår lika rösträtt, och Schottenius låter lite slarvigt medaljen hänga kvar.
Vi lever i en tid då facken försvagas, den nyligen klubbade moderata och kristdemokratiska statsbudgeten medför nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten och när det havererade klimatet främst drabbar fattiga kvinnor.
Då kan det vara bra att påminna om andra välkända namn.
Några av dem är Clara Zetkin, Rosa Luxemburg och Alexandra Kollontaj – verkligt radikala röster som också förstod att lyfta fram sina föregångare.
